En absolut framgång för Kalevi Aho

På bara några år har Kalevi Ahos slagverkskonsert Sieidi blivit ett av hans mest spelade verk. Och det är lätt att förstå varför.

Samtida konstmusik

Radions symfoniorkester

Dirigent Gustavo Gimeno. Solist Martin Grubinger, slagverk. Ives, Aho, Dvořák. Musikhuset 16 & 17.11.

I takt med att slagverkare världen över har blivit bara bättre har behovet av bra slagverksrepertoar accentuerats och uttryckligen orkesterkonserter som är tillräckligt krävande för solisten och intressanta för publiken – som orkestermusik och speciellt ur ett melodiskt-harmoniskt perspektiv.

Kalevi Ahos Sieidi (2011) har uppenbart svarat mot det här behovet och i dag reser i huvudsak två slagverkssolister världen över med verket: österrikaren Martin Grubinger och skotten Colin Currie. Medan Martin Grubingers tolkning hördes med Radions symfoniorkester denna vecka ges nytt tillfälle att höra Ahokonserten i april då Colin Currie framför den med Stadsorkestern.

I Sieidi använder sig Kalevi Aho av ett helt batteri av slagverk och han låter solisten röra sig längs scenkanten för att i tur och ordning spela på – i ordningsföljd – djembe, darabuka, fem tomtomar, virveltrumma, marimba, trä- och tempelblock, vibrafon och tamtam. När solisten väl nått tamtamen, återvänder han instrument för instrument tillbaka till djemben.

Största delen av dessa instrument kan inte producera ljud med konventionella tonhöjder, men också när Grubinger spelar på marimba och vibrafon producerar han snarare olika riff och mönster än regelrätta melodier. De egentliga melodierna hörs i orkestern och ofta på intressanta soloinstrument som altsaxofon, engelskt horn, en trumpet eller varför inte trombon. Vid sidan om solisten medverkar tre slagverkare, varav en huvudsakligen spelar pukor längst bak medan två har positionerat sig i var sin ända av scenkanten. Med dessa står solisten i ett slags kontrapunktiskt förhållande, ibland agerar man tillsammans, mot resten av orkestern, ibland konkurrerar man lätt.

Det råder dock inget tvivel om att inte solisten står i främsta rummet och stämningen är rentav elektrifierad när Martin Grubinger avfyrar sina smattrande salvor på trummorna. Kalevi Aho är en durkdriven orkestratör som vet hur han skall förföra sin publik och den elektrifierade stämningen håller i sig när den väldiga orkestern efter det inledande solot väller fram med stora ackord. Ibland kan jag tycka att uttrycket formmässigt känns aningen enkelt och schablonartat, nästan som om orkestern skulle inflika olika ritornellon enligt barockpraxis, men samtidigt är enkelheten verkets styrka. Primitivismen och den musikantiska glädjen torde vara det som uttryckligen gör att stycket går så väl hem hos publiken.

Kalevi Aho har i flera av sina verk på senare år inspirerats av fornnordisk schamanism och så också i detta verk. Sieidi syftar på en plats för dyrkan, en offersten, som i finskan är känd som Seita och i svenskan som Storjunkare. Jag hade förmånen att höra Finlandspremiären av konserten på Luostofjället med Colin Currie och BBC Philharmonic Orchestra 2012, men mitt intryck är att minst hälften av upplevelsen gick förlorad när musiken spelades ute i det fria (trots att Aho säger sig ha anpassat verket delvis med tanke på att framföras på Luostofjället). Framförandet i Helsingfors – i hygglig konserthusakustik – kändes åtminstone för mig som den egentliga Finlandspremiären, och många verkade dela uppfattningen, för när tonsättaren gick upp på scenen hyllades han som en mästare, på onsdagen med extravarma applåder, på torsdagen med till stor del stående ovationer.

Det var förstås inte bara solisten som imponerade i konserten utan i lika hög grad orkestern. Min enda invändning gäller att orkesterljudet inte nådde sin fulla volymmässiga potential, men det torde bero på att man satt längre än vanligt från scenkanten.

Om Sieidikonserten uttryckligen är placerad i Lappland fylldes resten av konserten av två verk placerade i den nya världen. I Charles Ives inledande Central Park in the Dark bjöd RSO på ytterst raffinerat spel i de lugna och sävliga harmonierna som var tänkta att illustrera hur det lät i Central Park i New York i början av 1900-talet, före automobilernas intåg längs femte avenyn. Ragtimen som avbryter lugnet fick en vital tolkning genom Olli Leppäniemis levande spel och givetvis genom flyglarnas skrammel och den burdusa blåsorkesterns avbrott.

Dvořáks symfoni nr 9 – Från nya världen – är en så grundmurad del av den västerländska konstmusikrepertoaren med ett så patosdrivet uttryck, att man säkert alltför lätt kunde förfalla till att förhålla sig med ironisk distans till stycket snarare än blodigt allvar. Dock fanns ingen ironi i tolkningen och snarare överraskades undertecknad av hur fulländad tolkningen lät och hur väl allting utformades.

Konserten var inte bara en seger för Kalevi Aho utan i lika hög grad för RSO och dirigenten Gustavo Gimeno.

Se Martin Grubingers tolkning av Kalevi Ahos Siedi på Yle-arenan.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33