Empati, vad det är och vad det kräver

Ett panorama. Den gyllene draken är som ett panorama över globaliseringen och dess många konsekvenser, säger regissören Erik Söderblom.Bild: Cata Portin

Vita finlandssvenskar som gestaltar kineser med stereotyp asiatisk brytning? – Politiskt korrekt är det ju inte, men kan vi inte skratta åt en annan kultur så är det inte heller riktigt bra, säger regissören Erik Söderblom.

I det trånga köket på Gyllene Draken, en thai-kina-vietnam-takeaway-restaurang någonstans i Europa, sliter fem asiater bland wokpannor och gaslågor. En av dem har våldsam tandvärk. Det är ett problem, för han borde inte skrika så det hörs utanför köket och han kan inte gå till tandläkaren eftersom han är en papperslös immigrant som kommit till Europa för att söka efter sin försvunna syster.

I samma hus där restaurangen finns bor en gammal man, hans gravida sondotter, hennes pojkvän som inte vill ha barn, ett medelålders par som håller på att skiljas, en flygvärdinna och hennes kompis, samt ägaren till en liten affär.

Genom detta persongalleri gestaltar den tyska dramatikern Roland Schimmelpfennig en uppsjö frågor om globaliseringen, vårt ekonomiska system, migration, människohandel och dagens Europa. Och så handlar det om empati, om empatin som möjlighet och nödvändighet.

Dessutom, säger regissören Erik Söderblom som står för regin i Sirius-teaterns uppsättning som har premiär på lördag, innehåller hans text en jätteintressant skådespelarutmaning: sjutton roller och fem personer.

– Han knyter an till den tyska traditionens väldigt politiska teater, men med en personlig gestaltning som är väldigt spelbar, idiomatisk för teatern. Så är det inte alltid med ny postmodern teater som ibland påminner mer om bildkonst, vilket tvingar skådespelarna att "fuska till" sina roller. I den meningen är Schimmelpfennig en riktig dramatiker. Han ger skådespelarna just det material och de uppgifter de behöver för att kunna gestalta: omständigheter, situationer, det som hänt tidigare.

Distansering och empati

Det är inte alltför svårt att i Schimmelpfennig se en släkting till Bertolt Brecht. I Den gyllene draken märks det inte minst genom det flitiga bruket av olika distanseringseffekter. Ett exempel är att rollerna fördelas så att män spelar kvinnor, kvinnor spelar män, unga spelar gamla, gamla spelar unga och så vidare.

Terhi Suorlahti-Gerardin som spelar den lilla kinesen som blir av med sin tand, spelar också mannen som våldför sig på hans syster. Det har nästan en teaterterapeutisk funktion. Den misshandlade kinesen spelar kinesmisshandlaren. Det är ingen slump att rollerna är parade på det här sättet.

Det är också i den här kontexten som det "politiskt inkorrekta" valet att låta vita finländare gestalta stereotypa kineser ska förstås. Enligt Söderblom är det underliggande syftet att visa på empatin som möjlighet och att utforska empatins mekanismer. Om det skulle vara riktiga kineser som talar dålig svenska – skulle vi då vara lika empatiskt inställda till skådespelarna, frågar Söderblom retoriskt. Effekten skulle i alla fall vara en helt annan.

– Var går gränsen mellan oss och dem? Den här frågan tycker jag är jätteviktig för de sociala mekanismer som styr diskussionen om flyktingskap. Det är vi som tar emot dem. Det är inte människor som tar emot människor, säger Söderblom som för övrigt intresserat sig för just Kina och den kinesiska kulturen de senaste tre åren, vilket bland annat resulterade i en stor Kinasatsning på Helsingfors festspel i fjol.

Han berättar att det i samarbetet med kinesiska artister ofta är just globaliseringens olika effekter som seglat upp som övergripande tema: konflikten mellan ett före detta(?) imperialistiskt Europa som skrumpnar i barnlöshet och det svällande Kina, landet där det händer.

Har du diskuterat de etiska och estetiska aspekterna med att vita finlandssvenskar gör kineser på det här sättet med kinesiska kollegor?

– Inte med den här pjäsen. Men det skulle vara jätteintressant att göra den i Kina med kinesiska skådespelare, fick jag möjligheten skulle jag tacka ja. För då skulle det gå tvärtom: Att de kinesiska skådespelarna spelade européer, det skulle vara en intressant uppföljning.

Hur ser du på den potentiella anklagelsen om att här ändå finns en latent rasism?

– Det är den intressanta frågan. Men det är det som pjäsen handlar om, och den här tematiken finns inskriven i pjäsens mekanism. Det handlar i hög grad om vad vi skrattar åt. Varför skrattar vi åt det här? Varför tycker vi att det här är lustigt? Jag uppfattar den här pjäsen som en brinnande buske. Som sprakar muntert i början, men så trampar vi runt i askan på slutet.

– Det känns först som en komedi men är egentligen en ganska grym berättelse.

PROFIL

Erik Söderblom

Född: 1958

Karriär: Har de senaste 15 åren gjort mycket av sitt eget konstnärliga arbete "med vänster hand". Först vid sidan av arbetet som professor vid Teaterhögskolan, sedan vid sidan av uppdraget som verksamhetsledare för Helsingfors festspel. "Nu känns det skönt att vara tillbaka med händerna och fötterna i leran, där jag startade nångång".

Aktuell med: Har två regier på gång. Den gyllene draken har premiär på Sirius-teatern lördagen den 10 september. Joseph Haydns opera Il Mondo della Luna har premiär i Tammerfors den 30 september.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33