Emotionellt fullödig Elgartvåa signerad Oramo

Sakari Oramo fick visa lejonklon under fredagens konsert med radiosymfonikerna.

Radions symfoniorkester i Musikhuset 19.5. Dirigent: Sakari Oramo. Solist: Darren Acosta, trombon. Hillborg, Schuller, Elgar.

När Radions symfoniorkesters hedersdirigent Sakari Oramo i fredags begick sitt årliga gästspel dukades det upp en musikalisk festmåltid av läckraste slag, där Oramo fick visa lejonklon inom två för honom så centrala uttrycksformer; den nutida musiken och senromantiken.

Anders Hillborgs för Oramo 2014 skrivna Beast sampler är ett veritabelt orkestralt virtuosnummer, där Hillborg med allt tänkbart eftertryck visar att symfoniorkestern (odjuret) i hans händer är ett sällsynt lydigt djur, som gör precis allt han hittar på, vilket i Hillborgs fall inte är alldeles litet.

Franska spektralklanger slår följe med tyglad improvisation à la Lutoslawski och man får känslan att inget är Hillborg främmande. Hade han känt för att dra till med en musikalmelodi hade han förmodligen gjort det och det enda lilla irritationsmomentet var nu att odjuret lät sig tämjas redan inom tio minuter.

Gunther Schuller (1925-2015), legendarisk valthornist i New York-filharmonikerna, är mest känd för sin insats inom den konstmusikaliskt färgade, så kallade third stream-jazzen. I trombonkonserten Eine kleine Posaunenmusik (1980) är det dock främst instrumentationen, blåsensemble, keyboards, slagverk och kontrabas, som för tanken till jazzens värld.

I övrigt handlar det om en lättillgänglig, men aldrig tandlös, samtidsestetik, där bleckspecialisten Schuller låter trombonen demonstrera hela sin rika uttrycksskala från beslöjade sordinoviskningar till de mest halsbrytande glissandon. Orkesterns egen förträfflige solotrombonist, Darren Acosta, var här självfallet på sin mamma gata och tycktes njuta i fulla drag av att få suga ut det mesta möjliga ur den schullerska karamellen.

Och som guldkant på det hela fick vi oss till livs Edward Elgars magnifika andra symfoni, tveklöst en av det förra århundradets gedignaste och mest mångfasetterade symfoniska skapelser, dirigerad av en av samtidens främsta elgarianer.

Oramo sade i prekonsertintervjun att Elgar är den tonsättare, alla kategorier, som ligger hans hjärta närmast och det bevisade han sannerligen även i sin lika insikts- som temperamentsfulla tolkning, där den emotionella in- och outputen onekligen var något i hästväg.

Oramo håller sig, liksom Elgar själv, med tempon snabbare än de etablerade, vilket är det musikaliska flödet på alla sätt till gagn. Oramo var i första satsen rentav snäppet snabbare än på sin några år gamla, kritikerrosade BIS-inspelning med Stockholmsfilharmonikerna – finalen var däremot aningen långsammare – och när även de hos Elgar så centrala rubateringarna kändes möjligast naturliga var det bara att njuta i fulla drag.

Om de överlag välspelande RSO-musikerna var som fiskar i vattnet i Hillborg och Schuller kom man i Elgar stundtals eventuellt åt att sakna en mer mjukt fullödig, "HSO-artad" klang och kanske kunde även valthornen ha stuckit ut på ett mer extrovert sätt framför allt i första satsen.

Detta är dock randanmärkningar och på det hela taget presterade man ett varmhjärtat och, vid behov, nog så dramatiskt tillspetsat Elgarspel under den godlynte exchefen Oramos mäkta inspirerande ledning. Festligt!

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00