Emma Klingenberg strålande som Edith Piaf

Genombrottet. Daniela Franzell, Peter Ahlqvist, Sarah Nedergård, Emma Klingenberg, Amanda Nyman och Jerry Wahlforss i ÅST:s föreställning om Edith Piaf.Bild: Pette Rissanen

Åbo Svenska Teaters föreställning är musikaliskt en njutning.

Piaf – jag ångrar ingenting.

Text: Peter Snickars. Regi: Jukka Aaltonen. Scenografi: Markus Tsokkinen. Kostymdesign: Heidi Tsokkinen. Kapellmästare, musikarrangemang, komposition av föreställningsmusik: Marko Autio. Koreografi: Lassi Sairela, Eeva Soini. Frisyr- och sminkdesign: Sabina Segerström. Ljusdesign: Antti Niitemaa. Ljuddesign: Olli-Pekka Lepovuori. Orkester: Marko Autio, Mikko Luoma, Jusu Heinonen, Mikko Maunula, Marko Mäki, Juha Viljanen. I rollerna: Emma Klingenberg, Sarah Nedergård, Daniela Franzell, Amanda Nyman, Jerry Wahlforss, Peter Ahlqvist, Joona Rytkönen.

Peter Snickars musikdrama om sparven från Paris, Edith Piaf, är en klassisk biografisk pjäs med en dramaturgi som går i en hel cirkel: vi börjar i slutet, när Piaf är "ett gammalt vrak som sitter och väntar på döden", och hela hennes liv spelas sedan upp som ett minne, för att vi i slutligen ska vara tillbaka i "nutid" där Piaf sitter i rullstol och deklarerar att hon inte ångrar någonting. Det är föga överraskande, men ändå fungerande för denna genre.

Piaf – jag ångrar ingenting, som Åbo Svenska Teaters föreställning också fått heta, är den strålande Emma Klingenbergs show. Redan i den första scenen, som den vithåriga krumma gamla kvinnan, fängslar hon med sin uttrycksfullhet, sitt minspel, sin intensiva blick. Och de första tonerna hon sjunger ger kalla kårar och en förvissning om att det kommer att bli en musikaliskt högst njutbar afton.

När händelserna i Edith Gassions liv börjar rullas upp, sker det i rask takt och förvånansvärt nog utan större dramatik, trots att de dramatiska elementen definitivt skulle finnas där. Livet som gatusångare verkar inte speciellt jobbigt, utan Edith och hennes bästa vän Momone (Daniela Franzell) står vid gott mod och tigger pengar.

Mötet och det korta förhållandet med Louis Dupont (Jerry Wahlforss) avklaras på några danssteg, och i en snyggt koreograferad virvlande scen föder Edith deras gemensamma barn som genast tas ifrån henne av den av Joona Rytkönen spelade Döden, som även kommer att spöka för Edith senare under hennes liv.

Edith blommar upp

Snart upptäcks Edith av Loius Leplée (Amanda Nyman) som inbjuder henne att sjunga på sin nattklubb Le Gerny's, vilket blir hennes genombrott. Det är Leplée som hittar på hennes artistnamn Piaf, sparven. Här genomgår Klingenbergs Edith en förvandling från osäker och klumpig uppträdare till en stark, strålande sångare; hon verkligen blommar upp.

Poeten Raymond Asso (Peter Ahlqvist) blir snart Ediths beskyddare och manager, och ordnar så att hon får sjunga på legendariska La Coupole. Mitt under uppträdandet kommer så plötsligt nyheten om att ett krig brutit ut, men Piaf fortsätter sjunga.

Trots att den första akten är full av till synes dramatiska händelser berörs jag inte riktigt av Piafs historia; allt liksom bara rullar på, och jag saknar lite djupare, mörkare toner. Jag kan inte undgå att tänka att regissören Jukka Aaltonen kunde ha fått ännu mera ut av Piafs berättelse.

Den andra akten höjer sig över den första, med undantag av vissa minst sagt dubiösa inslag – jag tänker på den märkliga farslika humorscenen med stridsvagnen och de skrattande tyska soldaterna som gör heil Hitler-hälsningar, som om det vore något komiskt. Mycket märkligt.

Stående ovationer

Piaf lämnar krigets Europa och sin älskare Raymond och åker till USA, där hon inleder en romans med den gifte boxaren Marcel Cerdan samt möter Marlene Dietrich (en lyskraftig och skönsjungande Sarah Nedergård, som även kommer att spela Piaf under ett antal föreställningar). Här får vi också njuta av sången La vie en rose, en av mina personliga favoriter.

Flytten tillbaka till Frankrike händer obemärkt, och utvecklingen av Piafs karriär blir också i övrigt lite oklar – här haltar dramaturgin lite, och det är som om man plötsligt snabbt skulle vilja komma fram till slutet.

En av den andra aktens höjdpunkter är Peter Ahlqvists roll som sångaren Yves Montand, som först kör ett underbart komiskt uppträdande med sången Deep in the heart of Texas, men som sedan på uppmaning av Piaf ändrar stil och gör ett starkt nummer med låten Ne me guitte pas. Jag hade gärna hört Ahlqvist sjunga mera, för det är först på slutet han får visa vad han går för.

Avslutningen är som sig bör melodramatisk; man tror Klingenbergs Piaf när hon sjunger orden om att hon inte ångrar någonting. Det starka slutnumret leder till stående ovationer, något jag inte varit med om på väldigt länge. Själv har jag njutit av alla sångnummer, vilket så klart är det viktigaste i ett musikdrama.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00