Emilie Gardberg: Två invandrare och ett nationalepos

Bild: Seilo Ristimäki

År 1886 stod Musikaliska sällskapet i Åbo inför en jätterekrytering. 157 sökande var intresserade av den utannonserade dirigentposten – av dessa var nio finländare. Sällskapet, som då verkat i 96 år, valde den välkände violinisten, dirigenten och tonsättaren, tysken Karl Müller-Berghaus till posten. Müller-Berghaus kom att bli en räddare för Sällskapet, under hans tid växte orkestern i omfång, kvalitet och anseende. En omsusad händelse ägde rum den 17 februari 1890, då Müller-Berghaus dirigerade andra akten ur sin opera Die Kalewainen in Pochjola i Solennitetssalen i Åbo. Operan i wagneranda var då ännu inte färdigställd och detta uppförande kom att bli det enda på 127 år – den planerade premiären i Hamburg inhiberades p.g.a. en koleraepidemi.

Nu då vi inom en vecka står inför den första premiären av detta vårt nationalepos i färdigkomponerad gestalt för tankarna mig osökt till den tid då verket uppstod: Finland vaknar – påhejat av två invandrare. Tyskfödda Fredrik Pacius kan ses som den finländska tonkonstens fader, liksom han kände Müller-Berghaus en skyldighet att utveckla den finländska tonkonsten. Die Kalewainen in Pochjola är till dags dato den enda operan där Kalevalas mytologi har utgjort en stor, dramaturgisk helhet. Kompositören Kalevi Aho skriver: "Om samma drömde senare Jean Sibelius, som ville skapa en finländsk motsvarighet till Wagners Nibelungen-saga, men den operan blev ogjord, antagligen eftersom Sibelius inte hittade en librettist av Franz Spenglers kaliber". Står vi nu inför premiären av det verk som Sibelius önskade att han fått komponera? Tanken svindlar och är kanske för grandios – men det vet vi först på Kalevala-dagen.

För att hedra Finlands 100-årsjubileum skapas i år mycket nytt. Vi pratar om finländskhet, identitet och hurudana verk och evenemang som "får" vara med och fira oss. Jag känner en speciell spänning inför Die Kalewainen, som kommer att ge oss en tolkning av vårt nationalepos – ett verk som kan te sig som det mest finländska som finns – i en 127 år gammal Åbotysk tappning. Müller-Berghaus opera är en europeisk Kalewainen, en skapelse av sin tid: stor och romantisk och tonsatt i ett land där verket inte ens kunde uppföras på grund av sitt storstilade omfång.

I dag kan vi hantera Die Kalewainen vad gäller storlek, men vad har hänt med verket under denna period av glömska som varat längre än ett människoliv? Kommer verket, som skrevs under en tid av stor självständighetslängtan, nationalism och senromantisk bravur, att erbjuda oss en oförglömlig nytolkning och bli en ny klassiker på den finländska operascenen? Eller blir det en kuriositet, en musikhistorisk parentes som flyktigt refereras till eller glöms bort innan Finland fyller 101?

Jag kan ändå inte låta bli att leka med tanken på framgång. Kanske kan vi visa hur mycket Åbo vann i slutet av 1800-talet då staden, inspirerad av influenserna från stora världen, kunde erbjuda en internationell arbetsmiljö och ivrigt väntade på nytolkningen av ett ännu så färskt nationalepos. Detta borde stärka oss i tanken att vi inte är ensamma här i vårt land, utan beroende av världen omkring oss i allt vi gör – inte minst i opera!

Oberoende av hur vårt öde än utfaller så känns det sjudundrande rafflande!

Kalevaladagen firas på tisdag (28.2).

Emilie Gardberg kolumnist

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Med sikte på en hållbar framtid – ingenjörerna visar vägen

Mer läsning