Elisabeth Rehn: Nu är det dags att sluta fira kriget

– När Finland nästa gång firar ska vi lämna kriget bakom oss. Av hundra självständiga år har Finland varit i krig fyra. Under de 96 andra åren byggde vi upp välfärden. Varför inte göra en film om grundskolan i stället för ännu en Okänd soldat? Det frågar Elisabeth Rehn inför självständighetsdagen.

Av Finlands hundra självständiga år har Elisabeth Rehn varit med om största delen, 82 år. Hennes första minnen är från kriget.

– Vinterkriget kan jag inte komma ihåg. Men under fortsättningskriget var jag flicklotta och kände av allvaret. Pappa var inkallad och det var inte alla gånger lätt att få mat för dagen. Det var brist på allting. Men det som jag kanske minns klarast var när storasystrarnas vänner och våra bekanta började komma hem till Mäntsälä i kistor. Det var så konkret och här går en klar generationsklyfta mellan oss som upplevde kriget och dem som föddes efter 1945.

Efter kriget skulle karelarna på några veckor omplaceras. Tvåtusen kom till Mäntsälä, de ökade invånarantalet med 20 procent.

– Att allting skulle ha gått smärtfritt till är en efterhandskonstruktion. Självklart var folk i Mäntsälä missnöjda med att avstå jord. Inte var det snyggt alla gånger, många karelare blev till och med kallade för ryssar. Men alla omplacerades, precis som Porkalaborna som också miste sina hem, bland dem min blivande man Ove.

Elisabeth Rehn drar paralleller mellan den tiden och dagens ogina inställning till flyktingar.

– De som kommer hit och begär asyl är dagens "ryssar", de är ovälkomna och vi tror att de ska ta någonting av oss. Men det var ingen som 1944 ens föreslog att karelarna skulle skickas tillbaka bakom gränsen, tvärtom var det självklart att våra egna landsmän skulle välkomnas och få ett hem. I dag är vi fler och vi är rikare och de som kommer hit som flyktingar är betydligt färre, ändå skickar vi största delen tillbaka, det är deprimerande.

Vad beror det på?

– Krig i dag är så underliga. Det finns inga klara frontlinjer. Det handlar ofta om inbördeskrig där det är lite oklart vem som bekämpar vem och varför. Det är svårare att identifiera sig med de nödlidande. Sarajevo där jag sedan 1995 tillbringat långa perioder är ett bra exempel, fronten löpte rakt igenom staden. Men vad man krigade om förblev diffust, förutom att det var blodigt och grymt.

FÖRKLARING. Finland har varit så framgångsrikt för att vi har hållit fast vid jämlikhet och alla människors lika värde, säger Elisabeth Rehn. Bild: Leif Weckström

EU var ursprungligen ett stort fredsprojekt, påminner Rehn, och beklagar att den dimensionen hamnat i bakgrunden.

– Flyktingvågen borde ha fått Europas ledare att inse vikten av fred genom att konsekvent hålla fast vid människorättskonventioner och humanitära principer. I stället gjorde man tvärtom och började fördriva flyktingarna. Många länder, Finland bland dem, omfattade någon underlig princip om att man i flyktingfrågor måste profilera sig som "icke lockande".

– Vad är "icke lockande" annat än att behandla flyktingarna så illa som möjligt så att de vantrivs, återvänder frivilligt och sänder hem signalen om vårt lands ogästvänlighet. Men är det värdigt att medvetet behandla folk illa för att framstå som "icke lockande"? Familjeåterförening försvåras i dag till det yttersta, men myndigheterna kunde kanske tänka på att det ligger en fördel i att pojkar i tonåren har en mamma och en pappa som ser efter dem hellre än att de okontrollerat ägnar sig åt gängbildning på stan.

– Finland vill alltid jämföras med Västeuropa. Men vår flyktingpolitik kommer närmare Östeuropa. Vi borde vara konsekventa.

Karriären började 1995

Elisabeth Rehn blev invald i riksdagen 1979 och 1990 utnämndes hon till minister.

– Alla minns att jag var försvarsministern som köpte Hornetplan, byggde toalettdörrar på kasernerna och införde frivillig kvinnlig värnplikt. Men minns någon att jag också var jämställdhetsminister? Överallt utomlands presenteras jag som världens första kvinnliga försvarsminister, det tycks vara mycket häftigare än titeln jämställdhetsminister.

– Ändå förnyades under min tid som minister lagen om jämställdhet. Det visade sig omöjligt att få regeringen att föreslå könskvotering, men i riksdagen uppmanade jag ledamöterna att komplettera lagförslaget vilket skedde så att kvotering infördes. Sexuellt trakasseri och våldtäkt i familjen kriminaliserades. Jag minns än hur diskussionen gick i regeringen, vissa mäns åsikter skulle få folk att häpna i dag. Synd att de inte finns på band.

Hur har jämställdheten ökat sedan du gick med i politiken 1979 och stämplades som en "dum blondin"?

– Det var inte i första hand för att jag var kvinna som man nedvärderade mig, utan för att jag var jag. Nog rätt person att samla röster till Svenska folkpartiet, men helt fel person att bli invald och kräva inflytande. Det ingick alls inte i planen.

– När jag blev försvarsminister ville kolleger från hela världen träffa mig, och jag insåg ju att motiven ibland var lite diffusa. Schweiz försvarsminister skröt lyckligt efteråt med att han är den enda försvarsministern som dansat med en annan försvarsminister.

– I Damaskus blev det riktigt obehagligt då jag på en middag placerades mellan kollegan Mustafa och hans hustru i en soffa. Jag hade ständigt mannens händer på mig. Det var ytterst äckligt och förnedrande. Jag försökte signalera åt mina generaler att rädda mig, men de hörde inget i sorlet. Damaskusbesöket lärde mig en hel del, metoo.

Som försvarsminister 1990–1995 och presidentkandidat 1994 gjorde du historia och slog hål i glastaket, eller gav åtminstone taket en rejäl smäll. Var det höjdpunkterna på din karriär?

– Min karriär? Den började först 1995 med uppdraget som FN:s människorättsrapportör för det forna Jugoslavien. Sedan ledde jag FN-operationen UNMIBH i nästan två år. Och det uppdraget har gett mig massor av nya förtroendeuppdrag runtom i världen som pågår än. I två år 2000–2002 kartlade jag tillsammans med Ellen Johnson-Sirleaf kvinnors och flickors situation i konflikter på uppdrag av Kofi Annan. Vi besökte fjorton konfliktområden, gjorde intervjuer på gräsrotsnivå och rapporterade efteråt till FN:s säkerhetsråd.

– Vi besökte tbc-smittade hyddor i Kambodja, vi träffade tioåriga prostituerade, kvinnliga farc-soldater i Colombia som medgav att det inte kändes bra att döda folk på för nära håll, de gjorde det hellre på avstånd. Vi såg alla vidrigheter i Kongo Kinshasa och i Uganda, det var en tuff rundresa. Och efter det har nya uppdrag avlöst varandra. Jag kom nyss hem från Phoenix Arizona där jag föreläst för republikaner om hur bra det är med grundskola, jämställdhet och demokrati. De tyckte allt lät intressant, men meddelade att de "inte delar mina åsikter".

– Och ingenting av detta skulle ha hänt om jag inte varit försvarsminister. Så egentligen har jag Christoffer Taxell och Ole Norrback att tacka för att de räknade med att om jag får en kort parentes som försvarsminister så har de följt protokollet. Allt gick rätt för mig, för att de räknade fel.

Har någonting blivit bättre under dina 20 år ute på fältet?

– Mycket bättre, dels för enskilda individer som fått hjälp, dels finns sådana som fått hopp och livsglädje. Jag besöker ofta Sarajevo och folk hälsar fortfarande glatt och önskar mig "welcome home". I Mostar har jag varit med om att grunda internationella gymnasiet "Mostar United World College".

– Jag har ju så många minnen från Bosnien och min tid där på 1990-talet. Sorgligast var de anhörigas sorg då massgravar öppnades. Det var en skamfläck för Europa, det som hände där då. Och det för mina tankar till Finlands nästa stora jubileumsår, hundra år efter kriget 1918. Hur ska det firas?

Vad föreslår du?

– Att vi äntligen gör upp med vår historia och erkänner att 1918 är vår stora skamfläck, fast man har försökt glorifiera kriget genom att döpa om det till frihets- och hjältekrig. Det var 1918 inte alls, utan ett hjärtlöst inbördeskrig som ingen kan vara stolt över.

– Man säger att Österrikes problem med sin ultrahöger beror på att landet aldrig gjorde upp med sitt nazistiska förflutna. Kanske det är hög tid att vi gör upp med 1918 i stället för att göra nya filmer på Okänd soldat.

Hur ser det Finland ut som går in på sitt andra sekel?

– Jag är optimist. Det finns mycket vettigt folk i de nya generationerna. Jag tror på de unga, däremot har den gamla generationen mycket lite att ge. De gamla arbetsmarknadspamparna, bergsråden och fackbossarna har gjort sitt. Det är ingalunda de som lyfter upp det här landet.

– Alla de som fått det mycket bättre under senare år borde inse varför Finland har varit så framgångsrikt. För att vi har hållit fast vid jämlikhet och att alla människor har ett lika värde. Det största hotet mot oss är om det finns folk som känner att de hamnat utanför, de kan bli desperata.

Hur länge fortsätter du arbeta för världens förtryckta?

– Jag tackar ofta nej, men kommer det ett intressant anbud så åker jag. I maj talar jag vid en konferens i Cascais, jag var där också i år. Nästa höst ska jag bli dekorerad för mitt människorättsarbete på en kongress i Mumbai. Och i år delar jag ut årets Finlandiapris i litteratur. Finlands hundraårsjubileum har engagerat mig mycket. Men annars är jag nöjd med livet ensam ute på landet.

Hur firar du självständighetsdagen, på slottet?

– Nej, man kan inte gärna gå dit oinbjuden.

Fakta

Elisabeth Rehn

Född i Mäntsälä 6.4.1935.

Gift med Ove Rehn från 1955 fram till hans död 2004, fyra barn, 13 barnbarn, 9 barnbarnsbarn (2 till i vår).

Ekonom Svenska handelshögskolan 1957.

Hedersdoktor Åbo Akademi, SHH, Militärhögskolan.

Minister.

Riksdagsledamot 1979–1995.

Försvarsminister 1990–1995, jämställdhetsminister 1991–95.

Europaparlamentariker 1995–96.

Presidentkandidat 1994, 2000.

FN:s människorättsrapportör för det forna Jugoslavien 1995–1998.

FN:s generalsekreterares specialsändebud i Bosnien och Hercegovina 1998–1999.

Tillsammans med Ellen Johnson-Sirleaf rapportör för Säkerhetsrådet om kvinnors situation i krig och konflikter. Byggde på besök och intervjuer i 14 olika konfliktområden 2000–2002.

FN-rapport om Palestina 2004.

FN-rapport om sexuella övergrepp av militärer, armén och gerillagrupper i Demokratiska republiken Kongo DRC 2009.

Internationella brottmålsdomstolen i Haag ICC, medlem och ordförande för dess offerfond 2009–2016, med uppdrag att ge stöd åt våldtagna kvinnor, barnsoldater, lemlästade människor bl.a. i norra Uganda och DRC.

Senior Gender Adviser for West Africa vid Crisis Management Initiative CMI (Martti Ahtisaaris medlingsbyrå) under några år.

Oändligt antal föreläsningar för regeringar och organisationer runtom i världen, med tyngdpunkt på Unicef, Röda Korset och Kyrkans utlandshjälp (Kvinnobanken).

Medlem i organisationer såsom tankesmedjan CSIS, European Leaders Network, Global Leadership Foundation.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33