Elektroniska vågspel i tältet

Experimentell. Trumpetaren Verneri Pohjola experimenterade kanske mer än någonsin på Helsingfors festspel.Bild: Aga Tomaszek

Det lönade sig inte att gå i pausen, skriver Jan-Erik Holmberg om en elektronisk och experimentell musikupplevelse på Helsingfors festspel.

JAZZ

Electroventure

Verneri Pohjola & Pascal Schumacher

Helsingfors festspel 23.8.

Det är lätt att beskriva tisdagens konsert i festivaltältet med två adjektiv: elektroniskt och experimentellt. Den aktiva trumpetaren Verneri Pohjola, som på lördag spelar fadern Pekka Pohjolas musik på Viapori Jazz, experimenterade kanske mer än någonsin på scen, tillsammans med den luxemburgske vibrafonisten Pascal Schumacher. Gambisten Mikko Perkola och slagverkaren Samuli Kosminen har hörts oftare i liknande elektroniskt utvidgade sammanhang, senast för ett år sen på Sveaborg med Jukka Perko.

Liksom då sjöng Perkola även nu ett par egna sånger, vilket passar väl med Viola da Gamban som låter lika mycket gitarr som cello. Perkolas bidrag, till vilket även den moderna reproduktionen av Tarquinio Merulas Canzonetta Spirituale sopra alla nanna från 1600-talet kan räknas, utgjorde den mest akustiska delen under konserten. Till leken hörde nämligen att alla musiker skapade ljud med hjälp av elektronik i olika form, från effektboxar till datorer.

En lek blev det tidvis, då alla inblandade inte alltid verkade ha klart för sig vart det kan bära om man trycker på knapp x eller vrider på ratt y. I vissa avsnitt lät det som om det inte fanns någon plan eller ett gemensamt mål, men kvartetten lyckades nog överraska genom att flotta de musikaliska konstruktionerna i land väl.

Pohjola inledde konserten solo genom att skapa en ryckig elektronisk bakgrund över vilken trumpeten ljöd, utökad med en unison syntstämma som direkt förde tankarna till Pat Methenys sound.

Schumachers kompositioner var koncisa och hade inslag från olika musikgenrer. Med fyra klubbor mot vibrafonens metalltungor kunde han utveckla ett ostinato till ett tema, utan att tappa ostinatot. Han skapade även hymnlika julstämningar via sina harmoniska val.

Kosminen satt bakom ett trumset, men spelade sällan konventionella komp. Som på Sveaborg för ett år sedan skruvade han även fram ljud åt övriga musiker, närmast Pohjola.

Mot slutet av konserten gick man dock, genom Schumachers syntbasgruv med typiskt lågpassfilter som öppnas långsamt och kreativa slagverk från både akustiska och elektriska källor, mot teknomusik (eller någon av genrens femtioelva underarter, vilka inte skiljer sig musikaliskt särskilt mycket sinsemellan). En komisk höjdare var det efterföljande avsnittet där elektroniken lät som en inte för dyrbar hemorgel från 70-talet trakterad av en inte för nykter kantor.

Det lönade sig definitivt att inte vara som nästan hälften av publiken, de som gick i pausen. Kvartetten avslutade med en nydanad, men ändå melodiskt och harmoniskt ursprunget trogen, version av Miles Davis Flamenco Sketches. I stycket som kommer från världens mest sålda jazzalbum, Kind of Blue, skapade Kosminen grundpulsen genom att knacka på en mick medan den andra handen ringmodulerade Pohjolas trumpet.

Jan-Erik Holmberg

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33