Jan Backman seglar vidare till lugnet på El Hierro

Den dramatiskt placerade lilla kyrkan i Frontera. Bild: Karin Ducander

Den sydligaste och yngsta kanarieön ligger långt ifrån turistvimlet. Hamnen i La Restinga är liten och informell. Byn vid hamnen kurar nedanför en hög sluttning med vulkanstäpp. Tvärs över ön ligger huvudorten Valverde. Vindarna har nu fört skepparen Jan Backman och Karin Ducander till lugnet på El Hierro.

Bild: HBL

Överfarten med Henrietta från Gomera till El Hierro blev ett spontant beslut. Vi startade i stiltje från Playa de Chiguarime med tanken att segla vidare längs kusten en bit till Valle Gran Rey, vaggan för alternativlivet på La Gomera. Men då vi kom runt sydvästra hörnet på Gomera låg vinden på från precis fel håll och svallet var ofördelaktigt för att ankra i Valle Gran Rey. Efter en kort överläggning och ett par rev i seglen satte vi kurs mot La Restinga, hamnen på sydspetsen av El Hierro. Det var de typiska kanariska segelförhållandena med övergång från stiltje och slående segel till full fräs, revning, skum och ylande vindar på bara några hundra meter. En ojämnt hård vind gav kraftiga pustar kring 18–22 sekundmeter och brottsjö.

Det positiva var att vi hade vinden i fördelaktig riktning och att det gick undan. Ett stort stim pilande delfiner vederkvickte oss under en lång stund. Deras skicklighet i vågorna är imponerande. De rör sig som världsmästarsurfare, men inne i vågen. Ibland såg vi fyra delfiner i bredd i fyra på varandra följande vågkammar, i perfekt synkronism.

En vågdränkt kapten handstyr Henrietta i accelerationszonens argsinta sjö. Bild: Karin Ducander

Mellan lavastäppen och havet gömmer sig den lilla staden Restinga. Bild: Karin Ducander

Vi tillryggalade de omkring 50 skummande sjömilen på knappa 10 timmar. Vi gick förbi El Hierros nordspets vid solnedgång och närmade oss La Restinga efter mörkrets inbrott. Vi försökte anropa hamnen för att gå in, men fick inget svar, så vi kurvade runt piren i mörkret och blev glada över att se hamnvakten komma springande för att visa oss in. Vinden låg på också inne i hamnen, men vi var i alla fall i skydd från vågorna.

Hamnvakten José hälsade oss varmt välkomna, krafsade några ganska informella kvitton och sa att resten kunde vänta till måndag. Det kändes trevligt och flexibelt och vi gick glada till vila. Ännu ett pass Kanariesegling som pumpat musten ur oss. Det gav kojen, och den kommande sömnen, en alldeles kännbar guldkant.

Vulkaniskt värre

Vart har vi kommit nu då? Hur ser här ut? En liten stunds förtjust nyfikenhet innan jag sticker huvudet ur kajutan på morgonen.

Lavaformationer i de mest förunderliga former pryder sluttningarna ovanför Restinga. Bild: Karin Ducander

Det är vulkaniskt värre. En liten hamn, ett fåtal bryggor, mest med fiskebåtar och gummibåtar för dykarexkursioner. En liten by eller stad som kurar ihop sig nere vid hamnen nedanför en hög sluttning med vulkanstäpp. Svart stenig mark och ljusgröna kaktusväxter så långt ögat når. Högre upp vulkantoppar, högst uppe kan man skönja något slags skog på öns topp.

Efter morgonmålet tar vi en liten runda för att känna på byns puls. På en bänk utanför en bar vid hamnens port sitter åtta gubbar i rad. De samtalar inte så mycket. De tittar. På en annan bänk invid den stängda turistinformationen sitter ytterligare en rad äldre herremän och begrundar världens gång. De iakttar oss då vi kommer gående. Vi hälsar glatt och får enstaka halvbuttra nickningar och Buen día till svar. Öbor är lite speciella.

Här lär vi också känna bänkens solstråle som sitter och snurrar på en liten leksak som består av ett snöre och en glasspinne. Det är Don Aurelio, 92 år och döv. Han är den som alltid har en blick eller en gest att dela, och några meningar som man antingen förstår eller inte, men som i alla fall alltid är ett slags glädjande utbyte.

Sydligaste kanarieön

El Hierro är den minst befolkade ön av Kanarieöarna och ligger sydligast, litet avsides. Dessutom är ön den yngsta, och här har den vulkaniska aktiviteten inte helt stannat av. Det senaste utbrottet var så nyligen som 2012, strax utanför hamnen här i Restinga. El Hierro är den minst bebodda och minst besökta ön. Invånarantalet är mellan 4 000 och 7 000, litet beroende på vem man pratar med. Vad som också skiljer ön från de andra Kanarieöarna är att den är helt självförsörjande i fråga om energi. Ön stoltserar med 5 vindkraftverk som står för elproduktionen. Man kunde ju tro att de andra öarna också skulle utnyttja den alternativa energi de badar i, sol och vindkraft, men den politiska viljan finns inte. För många högt placerade beslutsfattare har spelbrickor med i oljeindustrin för att självförsörjandet skulle ha en chans att slå igenom.

Turismen har kommit hit också, men i väldigt liten skala. Just här i Restinga är det dykning som är trumfkortet, och den lilla hamnen belägen intill i ett marint naturreservat har 12 dykoperatörer. I övrigt kommer turister för att uppleva öns lugn och gå längs öns många och varierade vandringsleder.

Minsta marknaden

Vi handlar litet grönsaker på stans mikromarknad, med en enda handlare. Där snubblar jag över Caty, en vän från Frankrike, som likt en fjäder i vinden virvlat omkring och dalat ner just här. Senast jag träffade henne hade hon lämnat det mesta av sina jordliga ägodelar och vandrade genom mina hemtrakter mot Pyrenéerna i sällskap av en litet trilsken och egensinnig åsna. Åsnan har hon nu lämnat på bete i Baskien, och nu bor hon tillfälligt på en båt som ligger för ankar här i hamnen. Tillfälligt betyder att hon måste hitta nytt tak inom tre dagar då båtägaren kommer hem. Det oroar henne lite, men ännu är hon i full gång med att måla och skulptera för en utställning hon skall hålla i Valverde, öns huvudstad.

Vi skiljs från Caty och tar en vilodag för att ordna upp båten och acklimatisera oss. Vädret är skapligt, ganska varmt och soligt, men vinden ylar i riggen och viker båten på sida i de kraftiga byarna.

En första utfärd för oss med buss till Valverde, huvudstaden på norra sidan ön.

Vi startar från Restinga i sol, klättrar genom vulkanstäpp på en ringlande väg i 15 km, och kommer till El Pinar där bussen stannar en stund. El Pinar är helt annorlunda, en färgglad ganska stor by med många trädgårdar, mycket blommor och fruktträd. Här är det betydligt svalare än i Restinga.

Kyla och blåst

Bussen tar oss vidare mot San Andrés och vi möter moln, regn och dimma. Vi åker längs en tallskog som sprider sig ner från öns höjder. Sedan förändras landskapet igen och påminner mitt i allt om Shetland, eller varför inte Norden, med blomstrande slätter av betesmark som genomkorsas av låga stenmurar. Husen är byggda i mörk sten och ser ut att vilja gömma sig djupt i marken. Man anar sig till att det kan vara tufft här med kyla, regn och blåst.

Vilket är precis vad vi får i Valverde. Vi hade förberett oss, men steget från 23 grader och sol till 12 grader i duggregn, kall blåst och dimma är ändå stort. Valverde som stad värmer inte heller så mycket. Den verkar ligga under fuktiga ullfiltar och undra om den alls skall orka öppna ögonen i dag. Staden är sömnig, grå, tung och trist, så vi tar oss ganska snabbt tillbaka. Vi liftar eftersom bussen inte går förrän om ett par timmar.

Efter 40 minuter kör en blond dam förbi. Hon tittar på oss men kör förbi. Fem minuter senare kurvar hon i alla fall in i rondellen från andra hållet och stannar för att erbjuda oss skjuts. Det är Marianne som bor i Restinga. Hon bekräftar att Valverde är ett fryshål. Där bor ju ingen, utropar hon. Hon är glad och pratsam, och den 30 km långa färden fylls av hennes berättelser om ön, om sitt liv, om vulkanutbrottet 2012, om venezolanska flyktingar. Och den otroliga historien om fiskebåten som år 1983 förirrade sig mellan la Gomera och El Hierro, räddades av en lastbåt och hamnade i Baltimore i USA.

Tre fiskare var på väg från Gomera till El Hierro med en båt de köpt på Teneriffa. Det borde ha varit en 5 timmars överfart. Halvvägs mellan öarna, ungefär två timmar från hemhamnen Restinga, fick de motorstopp och började driva. Strax därefter blåste en kraftig storm upp. Den var så kraftig att de måste hålla sig under däck för att inte riskera att bli sköljda över bord. Stormen bedarrade först fem dagar senare. Då hade de redan drivit långt ut på Atlanten. De hade varken radio eller proviant, och det enda vattnet ombord hade de av misstag hällt i en dunk de använt för dieselolja. De klarade sig på några brödbitar och en handfull frukter. På åttonde dagen siktade de ett lastfartyg, lyckades påkalla deras uppmärksamhet och blev upplockade. Med båt och allt fördes de över till Baltimore i USA. Marianne beskriver situationen i Restinga som femton dagar av drama. En höll vakt vid telefonen dygnet runt, kvinnor stod gråtande på stranden och slet sig i håret, allmänt kaos härskade – och så ringde telefonen från Baltimore! När fiskarna efter dryga två veckor kom hem varade festen i Restinga i dagarna tre!

Mötet med Marianne var minst sagt uppfriskande. I övrigt passerade dagarna lugnt, med lite båtunderhåll, möten med andra seglare, uppföljning av Catys äventyr, samt enstaka utflykter.

Växtligheten återtar sin plats i den vulkaniska jorden. Bild: Karin Ducander

Vi tog oss med cykel över ön till Frontera på nordvästra sidan. Det blev både längre och högre än vi tänkt när vi trampade i väg, och turen bekräftade vår misstanke om att El Hierro inte är så väldigt cykelvänligt. Fågelvägen var det kanske 20 km, men vägen ringlade sig så pass att vi kom tillbaka med knappa 90 km och 3 000 höjdmeter. Därtill får man lägga temperaturskillnaden igen, från Restingas soliga (om än blåsiga) dryga 23 grader till toppens dimmiga 10 grader, och allt var bäddat för att äventyrarna skulle vara ganska mörbultade vid återkomsten. Det var förstås ett fint äventyr. En klättring från strandens färska lavafält vidare genom tallskogen högt på ön, som oväntat gick över i en sagolikt trolsk lagerskog (Laurisilva).

En stunds kontemplativ njutning i sago-skogen på El Hierros krön. Bild: Karin Ducander

Vi njöt av mjuk och sammetsaktig stämning fylld av lyrisk fågelsång. Luften var frisk och fuktigt väldoftande av blommor i ett virrvarr av skirt grön undervegetation. Strax därefter nådde vi toppen och möttes av en kompakt dimvägg som omslöt oss en stor del av vägen ner på andra sidan, där vi stela, huttrande och hungriga sökte upp ett litet kafé för förfriskningar. Frontera i sig erbjöd inget speciellt. Vi såg en vacker kyrka i en ganska bullrig liten stad. Vi hade kunnat besöka öns ödlepark med speciella jätteödlor, men vi beslöt att spara benen för hemresan. Att trampa tillbaka upp till krönet var inte direkt genomsyrat av iver och entusiasm, men det var desto skönare att rulla ner från krönet till stranden, där vi ännu hann fånga kvällens sista värmande solstrålar.

Traditionell fest

En dag fick vi uppleva en traditionell fest i byn El Pinar. Fiesta de la Cruz är en religiös procession till traditionell musik och dans. Ett femtiotal dansare, män kvinnor och barn, iförda öns folkdräkter snurrade och hoppade rytmiskt längs byns huvudgata till ackompanjemang av trummor och flöjter. De ledsagade en helgonfigur som bars upp av fyra kvinnor. I ändan av huvudgatan mötte de en likadan procession som kom från motsatt håll, de möttes, blandade sig och tågade sedan tillbaka genom byn och ner till kyrkan där båda helgonfigurerna bars in. Under mässan gled de flesta av åskådarna över till byns barer och firade glad samvaro under högljutt ståhej. Vi lämnade processionen vid det skedet, men kvällen fortsatte tydligen med informell dans och musik för hela byn.

En trött dansare vilar sig efter festligheterna i el Pinar. Bild: Karin Ducander

Byafesten skapar samvaro över generationsgränserna, flöjter och trummor ger takt åt dansarna Bild: Karin Ducander

Det var roligt att få ta del av detta uttryck för öns traditioner. Det kändes som en vitaminspruta i den annars ganska dämpade stämningen på ön.

Vi började känna att det var dags att ta oss vidare. Vi var trötta på den eviga vinden i Restinga, och lyssnade med allt öppnare öron till berättelser om La Palma, den sista kanarieön som vi ännu inte landstigit på. La Palma, La Isla Verde, La Isla Bonita, med hamnen Tazacorte som ligger på läsidan av en av världens högsta öar. En lugn och tyst hamn på en vacker ö lät lockande.

Serie

Kanariska[leadinseparator]strandhugg

● I Karin Ducanders

femte artikel

om äventyren till

sjöss med segelbåten

Henrietta

utforskar hon och

skepparen Jan

Backman den sydligaste kanarieön El Hierro.

De tidigare

avsnitten i serien

har ingått i HBL

14.1, 31.3,

29.4 och 28.6.

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning