Ekosociala visioner möter dystra tillväxtprognoser

Bild: Wilfred Hildonen

Om man sätter ekologisk hållbarhet och social välfärd i första rummet är det inte svårt att hitta nya arbetsuppgifter, men de är inte samma jobb som dem vi får när vi satsar på vinstbringande verksamheter för att uppnå ekonomisk tillväxt.

Den nya regeringen har från första början kritiserats för att visionerna i programmet är för ambitiösa i förhållande till den förväntade ekonomiska tillväxten. John Erik Jansén fortsätter i sin ledare (HBL 24.6) kritiken genom att åberopa de senaste ännu dystrare tillväxtprognoserna. Han vill att regeringen redan i nästa budget justerar sitt program, så att utgifterna hålls inom de ramar som konjunkturutvecklingen sätter.

Regeringen är delskyldig till att kritiken har tagit den här formen. Antti Rinne har antytt att det krävs en tillväxt på ett par procent per år för att åtgärdsprogrammet ska kunna finansieras. När prognosmakarna talar om troliga tillväxttakter på endast drygt en procent, verkar det ju vara helt klart att regeringen borde anpassa sina ambitioner till vad experterna tror att tillväxten kommer att vara. Det här kamerala sättet att resonera har varit dominerande i Finland, men också inom euroområdet. Man har omedgörligt bortsett från två alternativa nationalekonomiska traditioner.

Den första traditionen är den keynesianska. Den framhåller statsmaktens roll som upprätthållare av en stabil totalefterfrågan. Om tillväxten verkar bli för låg för att bibehålla en hyfsad sysselsättningsnivå, är det regeringens uppgift att öka totalefterfrågan, till exempel genom offentliga investeringar. Så har man gjort i våra grannländer Sverige och Norge. Därför har de bättre än Finland upprätthållit en jämn och hög sysselsättningsgrad.

Den finska staten har en hög kreditvärdighet. Även om man ömmar om den offentliga bruttoskulden är det ju inte den, utan nettoskulden som är det avgörande. Finlands offentliga sektor har en ovanligt stark förmögenhetsposition. Om regeringen så vill kan den mycket väl höja den förväntade tillväxten. Prognosmakarna försöker förutspå vad tillväxten kommer att bli om regeringen inte ingriper för att påverka den. Om prognosmakarna tror att tillväxten blir låg är det regeringens sak att höja totalefterfrågan för att hjälpa upp sysselsättningen.

Den andra traditionen kan vi kalla ekosocial. Enligt det synsättet ska vi inte binda upp oss vid hur den ekonomiska tillväxten utvecklar sig. Målen bör vara ekologisk och social hållbarhet, inte en ständigt växande produktion och konsumtion. Ofta säger man att välfärdsstaten och miljösatsningarna bara kan säkerställas om vi har en tillräcklig bnp-tillväxt. Det här behöver inte stämma. Ju mera tillväxt desto värre blir många miljöproblem. Ju mera lönerna stiger desto svårare blir det att bekosta utbildning, hälsovård, barnomsorg och äldrevård. Det är nästan omöjligt att höja arbetsproduktiviteten utan att försämra kvaliteten inom de här områdena.

Om man sätter ekologisk hållbarhet och social välfärd i första rummet är det inte svårt att hitta nya arbetsuppgifter, men de är inte samma jobb som dem vi får när vi satsar på vinstbringande verksamheter för att uppnå ekonomisk tillväxt. Regeringen är den mest ekosociala vi kan få i dagens Finland, men tyvärr verkar den ha bundit upp sig till en ödesgemenskap med ett tänkesätt som är oförenligt med delar av regeringens visioner.

Jan Otto Andersson nationalekonom, Åbo

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46