Ekonomin växer i Europa men valutaunionen måste reformeras

Bild: Wilfred Hildonen

När nästa kris kommer måste Europa vara bättre förberett än förra gången, då vi klarade oss med nöd och näppe. Lärdomarna av den gångna krisen måste omsättas i praktiken i reformen av euroområdet. Tyngdpunkten bör under åren framöver ligga på att fullborda bankunionen.

Den ekonomiska återhämtningen i euroområdet har pågått i nästan fem år. Tillväxten har blivit allt mer hållbar och brett baserad, också i södra Europa. Trots detta finns det ingen anledning till självbelåtenhet. Valutaunionen EMU måste reformeras ytterligare.

Det ser rätt så ljust ut för euroområdets ekonomi. Återhämtningen har pågått sedan våren 2013 efter de svåra krisåren. Exporten och investeringarna har skjutit fart. Antalet arbetstillfällen har passerat toppnivån från 2008 och arbetslösheten fortsätter att sjunka.

Men det finns ingen anledning till självbelåtenhet. Trots de reformer som genomfördes 2010–2014 för att förstärka den ekonomiska styrningen och upprätta bankunionen får vi inte ignorera de återstående systemiska svagheterna i euroområdets arkitektur. När nästa kris kommer måste Europa vara bättre förberett än förra gången, då vi klarade oss med nöd och näppe. Lärdomarna av den gångna krisen måste omsättas i praktiken i reformen av euroområdet.

Den viktigaste lärdomen av krisen är den finansiella stabilitetens betydelse. Den förbisågs när EMU upprättades på 1990-talet. Valutaunionens "gjutfel" korrigeras just nu genom bankunionen, som innebär en gemensam banktillsyn, en gemensam mekanism för hantering av bankkriser och steg mot en gemensam insättningsgaranti.

Tyngdpunkten för reformen av euroområdet bör under åren framöver ligga på att fullborda bankunionen. Det gemensamma insättningsgarantisystemet ska vara tillräckligt starkt för att bevara förtroendet också under sämre tider. Systemet kan genomföras till exempel enligt återförsäkringsprincipen. Det är också allt skäl att förstärka den gemensamma resolutionsfonden så att dess trovärdighet bevaras. Dessa är viktiga frågor framför allt för små länder som Finland där bankerna är stora i förhållande till ekonomin.

Fullbordandet av bankunionen kräver emellertid att bankernas nuvarande problem åtgärdas genom nationella lösningar. Det gäller särskilt att gradvis men snabbt minska de oreglerade lånen.

Ett annat genuint problem är hanteringen av makroekonomisk stabilisering när en medlemsstat drabbas av en asymmetrisk chock. I detta hänseende skulle vilken som helst politiskt tänkbar budget för euroområdet ha en otillräcklig makroekonomisk effekt. En gemensam finanspolitisk linje för hela euroområdet skulle ha större relevans och effekt, men under åren har det inte varit lätt att nå samförstånd om detta mellan medlemsländerna.

Därför är den mer praktiska frågan hur smidigt och effektivt Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) kan reagera på en begäran om förebyggande åtgärder från en solvent medlemsstat som har drabbats av finansiella problem. Vissa har förespråkat reservfonder för sämre dagar eller gemensamma arbetslöshetsförsäkringssystem för att bistå medlemsstater med makroekonomisk stabilisering.

Detta kan emellertid uppnås på ett enklare, om också mindre ädelt, sätt inom ramen för ESM. Ett tänkbart alternativ kunde vara att upprätta en kortfristig ESM-kreditlinje av förebyggande karaktär. Dessutom kunde beslutsfattandet inom ESM i förebyggande syfte eller i akuta situationer fattas med förstärkt majoritet (till exempel 85 procent av rösterna) utan krav på enhällighet som brukar stå i vägen för effektiva beslut.

Om man vill döpa om detta förstärkta ESM till Europeiska valutafonden eller inte är snarare en varumärkesfråga än en substansfråga. För en pragmatisk finländare som mig är handlingsförmågan det viktiga här, inte benämningen.

Institutioner spelar en viktig roll, men slutligen har realekonomin en avgörande betydelse och medlemsländernas egen ekonomiska politik fortsätter att spela den väsentliga rollen för realekonomin.

Ekonomisk-politisk samordning i euroområdet kan väl göras enklare och bättre inriktas på att stödja reformer för hållbar tillväxt och sunda offentliga finanser.

Politiken brukar spela en nästan lika stor roll som ekonomin i euroområdet. Nu förefaller det som om det politiska läget i Tyskland och Frankrike – efter många dramatiska vändningar – gör det möjligt att ta ytterligare steg i reformarbetet.

Flera reforminitiativ har redan lagts fram, bland annat av Frankrike, Tyskland och Europeiska kommissionen. Enligt min åsikt är det program som 15 franska och tyska ekonomer publicerade i september ett viktigt och framtidsorienterat bidrag. De kräver konstruktiv omprövning av de låsta nationella positionerna om EMU:s framtida utveckling.

Jag anser också att det vore bäst att genomföra följande reform av euroområdets arkitektur genom att ta fram en välfungerande syntes mellan kärnprinciperna i det "tyska" ekonomiska tänkandet, som bygger på krav på sunda incitament och regler, och det "franska" ekonomiska tänkandet, som lägger fokus på försäkring och stabilisering.

En sådan europeisk syntes skulle innebära uppbyggandet av en solid stabilitetsunion, där medlemsstaterna bär det huvudsakliga ansvaret för den ekonomiska politiken. Samtidigt ska det finnas en balans mellan detta och den försäkring som tillhandahålls av de gemensamma strukturerna, framför allt för att sörja för den finansiella stabiliteten. Nyckeln till framgång är att stegen mot ökad riskfördelning bör uppvägas av riskreducerande åtgärder. Det gäller både de offentliga finanserna och bankunionen.

Då Finland hör till euroområdet, ligger det naturligtvis också i vårt intresse som finländare att EMU fungerar stabilt och stöder en hållbar tillväxt och sysselsättning.

I stället för en förbundsstat eller upplösning av euroområdet finns det således en mellanväg, ett realistiskt tredje alternativ, som går ut på en kombination av riskreducering och riskfördelning. Detta kan erbjuda en välfungerande lösning på ett verkligt problem.

För att öka möjligheterna till en reform av euroområdet måste vi därtill tänka i bredare banor. Framsteg i fråga om säkerhetssamarbetet och fördelning av flyktingbördan bör bilda en integrerad del av den följande stora uppgörelsen inom Europeiska unionen.

Olli Rehn är medlem av Finlands Banks direktion och tidigare vice ordförande för EU-kommissionen.