Ekon från år 1916

Berömligt. De blivande orkestermusikerna i Sibelius-Akademins symfoniorkester har överraskande många väsentliga detaljer på sina rätta platser redan nu. Bild: Jani Roppola

Det var inte bara de unga musikerna i orkestern som imponerade. Också Lotta Wennäkoskis nya Sedeci klingade sensuellt och ogenerat känslosamt.

KLASSISK MUSIK

Sibelius-Akademins symfoniorkester

Dirigent: Atso Almila. Beethoven, Wennäkoski, Berlioz.

Musikhuset 19.11.

Hundraåriga Sibelius-Akademiorkestern ångar på för fullt med en högintressant konsert i månaden och när dirigentprofessorn, Atso Almila, nu ställde sig på podiet handlade det om ett program som kan sägas utgöra ett tvärsnitt av den genomsnittsrepertoar de unga musikerna så småningom kommer att konfronteras med.

Beethovens Egmontuvertyr och Berlioz Symphonie fantastique skiljs i och för sig åt av blott 20 år men det är ändå, hur radikal Beethoven än var för sin tid, Berlioz som drar det längre strået i ett verk som i ett svep omdanar musikhistoriens gång på samma sätt som Beethovens Eroicasymfoni hade gjort ett kvartsekel tidigare.

Man kan kanske tycka att Almila kunde ha haft mer fantasi än att stanna för två så ofta spelade verk, men det är klart att de blivande orkestermusikerna bör få en naturlig kontakt med vad som komma skall och den Fantastiska symfonin är trots allt ett stycke var och en som sitter i en symfoniorkester förr eller senare måste etablera en konkret relation till.

Känslosamt och sensuellt

En relation som föreföll nog så fruktbar redan nu. Det är förbluffande att studerande kan hantera ett av historiens mest intrikata verk på ett så övertygande sätt, hur tryggt lotsade av Almila de än var. Visst kan man tänka sig ett ännu mer infernaliskt hårresande grepp i exempelvis Häxsabbaten , men nog återfanns överraskande många väsentliga detaljer på sina rätta platser redan nu.

Mest imponerande var ändå sättet på vilket man bemästrade Lotta Wennäkoskis kvällen innan i Lahtis uruppförda Sedecim. Wennäkoski har, liksom titeln vet berätta, förankrat stycket i det år Sibisorkestern såg dagens ljus, 1916, och de tre satserna är tillägnade tre så vitt skilda fenomen som Edith Södergrans poesi, dödens zon ("Zone rouge") från första världskriget samt orkesterns första dirigent Erkki Melartins vid samma tid uruppförda femte symfoni.

Aldrig tidigare har jag hört så sensuell, klangligt mångfasetterad och ogenerat känslosam musik av Wennäkoskis hand. Hon orkestrerar som en durkdriven mästare och även om figurer som Saariaho, Dutilleux och Messiaen sporadiskt flimrar förbi har knappast någon inhemsk tonsättare någonsin klingat så här, vilket ytterligare tydliggjordes av Almilas och hans alerta musikers sensitiva grepp om de komplexa skeendena.

Mats Liljeroos Musikkritiker