Ekobondens dilemma: Många vill odla mera klimatsmart, men EU bromsar

Tuomas Mattilas åkrar i Lojo är gröna året om. Växttäcket motverkar erosion och näringsläckage, och det regenerativa odlingsmetoderna ökar kolinlagringen i marken, vilket hejdar klimatförändringen. Bild: Niklas Tallqvist

Efter årtionden av miljöinsatser kunde jordbruket bidra till att lösa klimatkrisen. Tyvärr bromsar EU-politiken böndernas klimatarbete, anser Tuomas Mattila som odlar ekologiskt och regenerativt.

Det är grönt på Kilpiä bondgård i Pusula i Lojo fastän det är senhöst, och grönt ska det förbli året runt. Ekobönderna Tuomas och Iiris Mattila månar om att bruka jorden hållbart, på miljöns och klimatets villkor.

– Vi gör större och mindre grejer för miljön. Att vi håller varenda åkerhektar grön året om är den stora grejen, säger Tuomas Mattila.

Gröna grödor assimilerar vid solsken. Under fotosyntesen tar de upp koldioxid och binder kolet. Det har en klimateffekt.

– Odling är ett slags solenergibusiness. Skulle solskenet inte träffa en grön växt går resursen till spillo, säger Mattila.

På vägen till Pusula utgörs kulturlandskapet av gröna åkrar varvade med bruna stubbåkrar och svarta, plöjda åkrar. De bruna är näst bäst ur miljöperspektiv då rötterna binder jorden och motverkar erosion, även om fotosyntesen uteblir. De svarta avger koldioxid och är exponerade för erosion och näringsläckage, i synnerhet om vintern blir regnig.

– Gröna åkrar är ändå mer än kolbindning. Grödorna garanterar att det finns mat för daggmaskar och andra småkryp i marken, och för de pollinerande insekterna, säger Tuomas Mattila.

För att åkern ska hållas grön året om måste man växla grödor på åkerskiftena.

Markstrukturen och rotdjupet är viktiga indikatorer på hur väl odlingen lagrar in kol, hur klimatsmart jordbruket är. Bild: Niklas Tallqvist

– Just nu har vi vall på åkrarna högst uppe, nästa år blir det spannmål där. Först kommer vårsäden, sedan höstsäden och sedan vall igen. Växtföljden gör att avbrotten i det gröna växttäcket blir extremt korta, säger Tuomas Mattila.

Utöver det bearbetar man marken sparsamt på Kilpiä, man sår fånggrödor som minskar näringsläckaget och man väljer grödor med långa rötter för att öka på mikrobverksamheten och kollagret längre ner i marken. Allt detta maximerar jordbrukets miljö- och klimatnytta.

Till de mindre insatserna hör ett planterat stråk av al och vide tvärs över åkern. Det hejdar vinderosion och gynnar insekterna. Strax nedanför, i ett sluttande parti, hejdar en terrassformation regnvattnet från att skölja bort marken. Det bromsar näringsläckaget.

– Trädstråket är planterat så att det styr markbearbetningen i linje med höjdkurvan. När man harvar utmed stråket kommer vattnet automatiskt att rinna dit det ska, säger Tuomas Mattila.

I det kraftigast sluttande partiet växer äppelträd, päron, körsbär och körsbärsplommon.

– Vi tvingas ta till sådana här små tricks i ökande grad också i Finland, som en följd av klimatförändringen. De små åtgärderna måste anpassas till de specifika omständigheterna på varje gård.

På Kilpiä gård har man planterat fruktträd och terrassformationer på de mest sluttande partierna för att hejda avrinningen av matjord och näringsämnen. Bild: Niklas Tallqvist

Letade kryphål

Först i den pågående reformen av EU:s jordbrukspolitik tillåts så kallat skogsjordbruk, alltså att plantera andra träd än fruktträd på åkrar.

– Vi letade kryphål i reglerna när vi anlade stråket, fastän det bevisligen gynnar miljön och marken. Jag tror att vi kommer att se mer skogsjordbruk i framtiden. Vårt stråk bildar också en korridor som förenar två skogspartier, säger Tuomas Mattila.

Han prövar sig fram vetenskapligt. I sitt deltidsjobb som forskare vid Finlands miljöcentral modellerar han olika jordbruksåtgärders miljönytta. Den över 200-åriga släktgårdens 75 hektar åkermark är hans försöksgård.

– När jag var barn var landskapet svart som Mordor så här års, och när det regnade eroderade en del av marken bort. Då sådde vi mest korn på våren och sedan ingenting, markbearbetningen var enbart plöjning. Kontrasten kunde inte vara större, säger han.

När markstrukturen blev för dålig gick man över till ekologiskt växelbruk. Det gör stor skillnad.

– Jag minns hur jag fick sand i skorna på den här åkern, när pappa odlade med samma metod år efter år. Växtföljden har skapat ett bättre jordmånsskikt, säger Mattila och gräver fram sanden en halv meter under vallodlingen.

Ibland sneglar grannarna lite på oss, men de vet nog att en del av våra påfund faktiskt kan fungera.

I dag odlar paret Mattila främst råg och havre, och efter behov vete, speltvete och ärter. Tuomas Mattila säger att de lär sig nytt hela tiden, och att man aldrig ska tro att man är fullärd.

– Vi vet alla otroligt lite om jordbruk, det är ett sunt perspektiv. Utmaningen är ändå att förvalta ett ofattbart komplicerat ekosystem, och klimatförändringen gör att det vi vet om jordbruket inte längre vilar på stabil grund.

Iiris Mattila klipper gräset för att komma åt sorkarna som försöker komma åt hennes äppelträd. I år har flera plantor fallit offer för gnagarna. Bild: Niklas Tallqvist

Iiris Mattila klipper ner gräset för att underlätta för bekämpningen av sorkarna som är förtjusta i äppelträdens rötter. Sorkbekämpning är en tuff men liten detalj i helheten. Det gäller att förstå sig på jordbrukets betydelse för allt från livsmedelsförsörjningen till naturens mångfald och klimatet, men också att bemästra jordbrukspolitikens krångliga byråkrati.

– Det blir ganska mycket, och ännu mer då vi numera förväntas vara företagare – väldigt duktiga och på många sätt kompetenta företagare dessutom. Det är en rätt stor utmaning när man jobbar med naturen, säger hon.

Länge har man diskuterat jordbrukets miljöpåverkan ur Östersjöperspektiv, och på sistone ur klimatperspektiv. Ofta har man glömt bort att bönderna gör mycket gott för miljön. Stödvillkoren pressar ibland jordbruket i annan riktning, och varje gård har mycket mer att beakta än miljön.

– Alla bönder gör någonting för miljön, utifrån sina förutsättningar och intressen. Har du stora skulder har du annat att tänka på för stunden, säger Iiris Mattila.

Revolution i sikte

Det här med att pröva på nytt för att förbättra jordbruket är något släkten Mattila har i generna. För snart 100 år sedan experimenterade gården med täckdikningsmetoder och elproduktion, och deltog i Artturi Virtanens försök för att ta fram ensilage. Virtanen fick senare Nobelpriset i kemi för metoden att konservera AIV-foder.

De senaste nymodigheterna på Kilpiä är några givare i åkern. De mäter markens temperatur, fuktighet och syre- och koldioxidhalt på två åkerskiften, men man tillämpar kolinlagrande metoder bara på det ena.

Om några år ska mätresultaten från denna och drygt hundra andra gårdar visa hur marken binder kol under olika omständigheter, hur kolinlagring fungerar i regenerativt jordbruk. Det är Östersjöstiftelsen BSAG som driver projektet Carbon Action för att öka jordbrukets klimatnytta.

– Ibland sneglar grannarna lite på oss, men de vet nog att en del av våra påfund faktiskt kan fungera, säger Tuomas Mattila.

Givarna i Tuomas Mattilas åker mäter temperatur, fuktighet och syre- och koldioxidhalter i marken i realtid. På det sättet får man veta hur det regenerativa jordbruket lyckas lagra in kol under olika förhållanden. Bild: Niklas Tallqvist

Jag tror att permanent växttäcke och fånggrödor blir det nya normala inom tio år. Det både hejdar klimatförändringen och anpassar jordbruket till den.

Han är ändå övertygad om att just detta är mer än ett påfund, att kolinlagring kommer att revolutionera jordbruket. Han ser en förändring av samma kaliber som då man tog korna ur skogen för att beta på åkermark eller då AIV-ensilaget gjorde entré.

– Jag tror att permanent växttäcke och fånggrödor blir det nya normala inom tio år. Det både hejdar klimatförändringen och anpassar jordbruket till den. Att inte hålla åkern grön året om kan bli väldigt riskabelt vid skyfall på vårarna.

Tuomas Mattila säger att samhället inte kan bemästra klimatförändringen eller nå målen för naturens mångfald om inte jordbruket är en del av lösningen. Men varje bonde behöver inte vara en ideologisk klimatkämpe för det.

– De allra flesta bönder motiveras främst av att utveckla sin egen kompetens. Man vill pröva på nytt när andra gör det, och man vill ha åkern i gott skick och lämna över den till nästa generation i bättre skick än då man tog över. För vissa kan det också ha en betydelse att de är med och motverkar klimatförändringen.

Torvmarkerna i nyckelroll

Det effektivaste sättet att ta större klimatkliv i jordbruket vore att reformera EU:s gemensamma jordbrukspolitik, men såsom det aktuella förslaget ligger riskerar reformen att bli urvattnad. De stora åtgärderna dröjer, och det tycker Tuomas Mattila är dumt.

– Om den gemensamma politiken sade att du förlorar ditt stöd om du har bar mark över vintern skulle ingen ha bar mark. Men det säger man inte. Därför lär den gemensamma jordbrukspolitiken förändras radikalt om fem år, vilket är tråkigt för bönderna.

Jordbruksmarker både binder och avger kol. För närvarande avger Finlands åkrar mer kol än de binder, men variationerna är stora. Nästan alla klimatutsläpp kommer från åkrar på torvmarker – gamla myrar – fastän de utgör bara en tiondel av åkerarealen.

I sju år har ett stråk av buskar och träd gått tvärs över Tuomas Mattilas åker. Det hejdar vinderosionen, gynnar den biologiska mångfalden och skapar en korridor mellan skogspartierna på båda sidor om åkern. Bild: Niklas Tallqvist

Torven lagrar oerhört mycket kol som frigörs när man sänker grundvattennivån. Då kan en hektar torvmark avge 9 000 kilo kol på ett år. Genom att omsorgsfullt välja grödor och odlingsmetod kan man bonden binda 300 kilo kol per hektar om året. Utsläppet blir ändå 30-falt större än upptaget. Ska man minska jordbrukets klimatpåverkan radikalt måste man fokusera på torvmarkerna.

– En lösning är att inte sänka grundvattennivån så mycket. Då förblir en större del av kollagret under vatten, vilket bromsar oxideringen, säger Tuomas Mattila.

Detta förbiser EU:s jordbruksreform fastän den på rubriknivå skyltar med hög klimatprofil.

– Det hade varit viktigt att signalera till bönderna att åtminstone inte utvidga odlingen på torvmarker, att försöka odla utan att dränera mycket redan nu för att det sannolikt blir obligatoriskt om fem år, säger Mattila.

Kaveldun en möjlighet

Alternativt kunde man låta torvmarkerna hållas våta, men byta gröda i stället. Tuomas Mattila forskar i möjligheten att odla bladvass eller kaveldun. I Tyskland tillverkas redan ljudisolerande och brandfasta byggskivor av kaveldun och i Finland produceras substitut för växttorv på krossad bladvass. I hela EU talas det om ett modernt naturbruk som en del av en cirkulär ekonomi.

– Men ändå signalerar EU att det är okej att fortsätta bruka torvmarker som förut, att det är tryggt att investera där. Det bäddar för en helomvändning och en hård smäll för dem som har merparten av sina åkrar på torvmarker, säger Mattila.

Tuomas Mattila säger att det finns ett litet gäng föregångare bland jordbrukarna och ett fåtal som bromsar på alla fyra, men den stora merparten är benägen att pröva på nytt. Själv experimenterar han vetenskapligt på Kilpiä gård. Bild: Niklas Tallqvist

Han är säker på att jordbruket både kan och kommer att förändras i klimatsmart riktning.

– Det hade varit sunt om jordbrukspolitiken hade medgett att torvmarkerna utgör ett stort klimatproblem, men att det kan åtgärdas. Vi kunde halvera jordbrukets klimatutsläpp på en gång, men det gör vi inte. I stället skjuts allt på framtiden och man säger att odling på torvmarker är viktigt för livsmedelsförsörjningen.

EU:s jordbrukspolitik kritiserades redan på 1990-talet för att dela ut miljardstöd i miljöns namn trots att miljönyttan för vissa av åtgärderna var tveksam. Liknande kritik upprepas i dag. Det riskerar att fälla en skugga över bönderna fastän politikerna är ansvariga för stödsystemet.

Men på 30 år har mycket också gått framåt. Fram till 1990-talet försökte jordbrukspolitiken maximera skördevolymerna. Efter det har man försökt nå samma volymer med mindre konstgödsel.

– Bruket av kväve och fosfor har minskat otroligt mycket. Det syns tyvärr med fördröjning i vattendragen eftersom det har lagrats så mycket näring i marken som frigörs efterhand, säger Mattila.

– De senaste tjugo åren har bönderna minskat på markbearbetningen, ökat växttäcket och bromsat erosionen. Många har som passion att upprätthålla gamla kulturbiotoper.

Tuomas Mattila är jordbrukare men jobbar som forskare på 40 procent. – I ett skede gjorde jag tvärtom och forskade tre dagar i veckan. Det känns bäst så här, att ägna merparten av tiden åt jordbruket. Bild: Niklas Tallqvist

– Och de senaste tio åren har man fäst mer uppmärksamhet vid markens bördighet och kolbindningen. Man har börjat se jordbruket som en lösning på klimatutmaningen.

Positiva attityder

Tuomas Mattila säger att många jordbrukare är med på att binda mer kol i marken medan andra upplever det som ännu ett jobbigt krav.

– Frågar man bönderna om de vill binda mer kol är en del beredda på det, mot ersättning. Men frågar man om de vill ha bördigare mark svarar de flesta ja. Intresset finns, det handlar mer om att förstå vad det går ut på.

Mattila säger att miljöattityderna hos dagens jordbrukare varierar mycket.

– Det finns ett litet gäng föregångare och ett fåtal som bromsar på alla fyra, men den stora merparten är benägen att pröva på nytt. Jordbrukare upplever inte som företagarna att de måste värna om affärshemligheter, de delar gärna med sig och samarbetar. Och så kommer det in ungt folk och de är ofta intresserade av hållbarhet.

Bara tio procent av Finlands åkrar står för ungefär hälften klimatutsläpp. Det är givet att klimatinsatserna borde koncentreras där, men den gemensamma jordbrukspolitikens klimatstyrning är svag. Bild: Niklas Tallqvist

Överlag är Tuomas Mattila hoppfull och övertygad om att det finländska och europeiska jordbruket ska bidra till att lösa klimatutmaningen.

– EU:s jordbruksreform är bara inte särskilt demokratisk. Fastän en stor del av bönderna har gjort mycket för hållbar utveckling och vill göra mer är det lätt hänt att intresseorganisationerna bestämmer riktlinjerna utifrån de bönder som klarar sig sämst, säger Mattila.

– Och om spelreglerna inte sporrar alla till klimatåtgärder hänger det på varje bondes egen motivation.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Lahtismuseer erbjuder guldkantade skidminnen och radio- och tv-nostalgi

Mer läsning