Ejderstammen på Åland har minskat, men inte kraschat

När jag som elvaåring 1940 aktivt började studera och göra anteckningar om fåglar var ejdern en raritet.

Mikael Kilpi skriver (HBL 13.1) om ejderns situation i Nylands och Ålands skärgårdar. Det är tydligt att Kilpi inte känner till verkligheten rörande ejdern i Ålands skärgård, och därför vill jag rätta några av hans påståenden.

Jag har haft förmånen att leva nära ejdrarna under många år, och kan på grund därav se tillbaka och jämföra ejderstammens variationer under olika perioder. Jag växte upp nära stranden i ett senare mycket ejderrikt skärgårdsområde i södra Lemland, och där har jag kunnat följa ejderbeståndets utveckling ända fram till nu. När jag som elvaåring 1940 aktivt började studera och göra anteckningar om fåglar var ejdern en raritet. Våren 1942 observerade jag endast två gudingar, vilket jag antecknade som mina enda observationer av guding denna vår. I den här skärgården har jag sedan följt fågellivet, fiskat, jagat och fotograferat under hela mitt liv, och har därigenom på nära håll kunnat följa ejderns olika utvecklingsskeden.

Att ejdern har minskat är ingen nyhet och det vet nog alla som rör sig i skärgården. Likaså är det väl känt att de är utsatta för omfattande predation från kråkor, trutar, havsörn, mellanskarv, mink och mårdhund, samt dessutom svårt plågade av den omfattande båtturismen. Att det råder en viss näringsbrist är också mycket sannolikt. Jag har under årens gång iakttagit att blåmusslorna som fastnar i fisknäten, nu är mycket mindre än vad de var för femton år sedan. Nu är de bara hälften så stora som de var förr.

Varför Kilpi anser att ejderstammen är ett problem förstår jag inte, men i samma mening som han säger att han inte vet någonting om ejderstammen på Åland anser han att den har kraschat. Ejderstammen på Åland har minskat, men den har inte kraschat. Den mycket kraftiga ejderstam som vi hade på 1960–1970-talen var inte normal. Det var ett typiskt exempel på att en art invaderar ett nytt område, eller återvänder efter lång bortavaro. Då är förhållandena idealiska och arten ökar explosionsartat en kort tid och detta gäller även däggdjur. I verkligheten är det kanske så att vi just nu har en normal ejderstam, det vill säga ett individantal som är anpassat till rådande förhållanden, men som kan öka eller minska beroende på hur artens möjligheter förändras.

Att förändringar går ganska snabbt inser jag då jag kan jämföra med våren 1942 då jag såg endast två gudingar, och femton år senare då jag såg ejderflockar på flera tusen individer. Detta talar föra att ejderstammen efter en tid åter kan komma att repa sig. Våren 2016 var det något flera ejdrar i skärgården än föregående år, men fortfarande är andelen ådor fåtaliga i förhållande till antalet gudingar. Därför kan det faktiskt finnas ett behov av att minska antalet gudingar som nu är en mycket störande faktor för ådorna, på grund av den aggressiva och häftiga parningsrivalitet som gudingarna utkämpar.

Och slutligen några ord till dem som irriteras av vårjakten på ejder. Att utnyttja naturens förnyelsebara produktion genom en begränsad jakt på gudingöverskottet är inte konstigare än att vi på samma sätt skördar naturens förnyelsebara överskott på fisk, bär, svamp och skog.

Jens Harberg Mariehamn

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning