Ejdern försvinner och vi bara blundar

Bild: Mikael Kilpi

Det är dags att också diskutera höstjakten eftersom varje ejder är värdefull i dag. I sitt gamla kärnområde Utö-Jurmo har ejdern försvunnit, på Åland har populationen antagligen kraschat och i skärgården utanför Tvärminne har man slagit världsrekord i dödlighet. Behovet av en dialog mellan olika intressegrupper är därför akut, skriver forskare Mikael Kilpi.

Våren 2016 besökte jag Gotland för att räkna ejder. Tillsammans med kollegan Kjell Larsson betade vi genom de flesta små öar runt Gotland. Resultatet var nedslående. I början av 2000-talet uppskattades det gotländska beståndet till 15 000 häckande honor. Om vi tror på den uppskattningen fanns mindre än 10 procent av dem kvar.

Ejdern är långlivad och förväntevärdet är att populationerna inte minskar våldsamt över kort tid. Minskar de snabbt är det något som har gått fel antingen i produktionen av ungar, eller så har dödligheten bland honorna ökat. På Gotland verkar dödligheten ha ökat markant.

Våren 2016 häckade ett 50-tal havsörnspar på Gotland, en fördubbling sedan 2008. Havsörnarna tog ruvande ejder. Eftersom det inte finns mink eller mårdhund kan predationen tillskrivas örn. Det är oklart om ejdrarna kan ha sökt sig någon annanstans, och kommer så att förbli, eftersom honorna inte ringmärks på Gotland. Eftersom det bara finns ett trettiotal småskär på Gotland där ejdern kan häcka har de inget annat val än att stanna, eller ta sig någon annanstans. Det verkar som om havsörnen nästan utplånat en stor lokal ejderpopulation på bara några år. Någon samexistens med havsörn är inte inom synhåll.

I mitt eget undersökningsområde utanför Hangö udd har vi märkt ejderhonor i mer än 25 år. Märkningen gör det möjligt att undersöka förändringar i dödligheten bland honorna. Det är också möjligt att studera om honorna hålls på samma häckningsholme. Utgångsläget är bättre än på Gotland.

I skärgården utanför Tvärminne har vi slagit världsrekord i dödlighet. När ejderhonor vanligen överlever från ett år till nästa med en sannolikhet på kring 90 procent är överlevnaden i vår studiepopulation drygt 70 procent. Nästan inga av våra fåglar hittas häckande någon annanstans, de är alltså ortstrogna. Den som faller bort är död. Här dör honorna på sina bon, tagna av främst havsörn, men också av mink och mårdhund.

Eftersom vår ringmärkta population detaljstuderats i många år kan vi på goda grunder påstå att predationen i stort har styrt hur populationen har utvecklats sedan millennieskiftet då förändringen blev synlig ute på öarna. Nedgången drevs av ökad dödlighet.

Finland bör verkställa EU:s ramdirektiv om en marin strategi (2008/56/EG) i sitt havsområde. En utredning om havsområdenas tillstånd (2012), ett övervakningsprogram (2014) samt ett åtgärdsprogram (2015) utgör tillsammans Finlands havsförvaltningsplan. I detta batteri ingår som allmänt miljömål, att alla i havsmiljö levande, naturligt förekommande (fågel)arter skall ha gynnsam bevarandestatus så att deras existens på lång sikt är tryggad. En uppföljningsskyldighet ingår, vi bör känna till alla arters utbredning, antal och långtidstrender. Mår någon art dåligt bör vi rätta till situationen.

Det låter enkelt, men det är det inte. Uppföljningen hittills ger en någorlunda bild av hur det gått upp och ner över tid. Däremot ger uppföljningen ingen information om orsakerna till populationssvängningar. För det behövs detaljstudier, som vi gjort med våra ejdrar. Det är ett arbete som ingen ens kan förvänta sig skall göras på basen av frivillig insats av amatörer, som uppföljningen bygger på. Finland är mycket långt ifrån sina egna utlovade åtaganden.

Detaljstudier är inte lätta att göra. Vi har arbetat med ejder i 25 år, och tid behövs också för att få resultat kvalitetsgranskade och publicerade så att de är tillgängliga. Tillsammans med Hangö fågelstation har vi visat att, över hela den period vi arbetat, har andelen hanar – gudingar – i populationen stigit, numera är två fåglar av tre gudingar, ett resultat som verkar accepterat, trots att det dokumenterat inte gäller någon annanstans än nära Hangö udd. Det här är ett dilemma, kan vi överföra det som hänt med vår population till att gälla någon annanstans?

Vi vet också utifrån uppföljning att ejdern i sitt forna kärnområde kring Utö-Jurmo snabbt försvunnit och vi kan bara anta att orsaken är densamma som nära Hangö. Ejdersituationen på Åland är ett ännu större problem, för vi vet nästan ingenting om den, annat än att populationen antagligen har kraschat. Och här handlar det om ett så rudimentärt problem som brist på enkel och bra uppföljning.

I en sådan situation är det olyckligt att frågan om vårjakten aktualiseras för argument för eller emot kan helt enkelt inte utgå ifrån mycket bristfällig kunskap. Då finns det inga grunder att bedöma jaktens eventuella betydelse för populationen.

I vårt eget studieområde kan vi våra ejdrar. Med stöd av fälterfarenhet och mätta nyckeltal för häckningspotential skulle jag avfärda många av de teorier om ejderns nedgång som florerar bland forskare. Det finns inga tecken på vitaminbrist, inga tecken på att blåmusslan skulle vara mindre vanlig eller av sämre kvalitet, eller tecken på att en mindre övergödd Östersjö skulle ge upphov till problem för ejderns föda.

Däremot finns det tunga skäl att tro på predationens avgörande betydelse. Förra häckningssäsongen hade vi både på Hangö Östra och Västra fjärd, förutom de häckande paren, tiotals lösdrivande yngre örnar som systematisk putsade de ändå rätt så få skären. Situationen liknade den på Gotland.

Trots detta ställer jag mig inte och ropar efter örndecimering. Både ejder och havsörn är listade i den färska rödlistan för vårt land. I sällskap av åtta andra arter av de 21 som i första hand är beroende av Östersjömiljö.

Däremot är jag ytterst villig att ropa på engagemang av förpliktade myndigheter. Jord- och skogsbruksministeriet har hittills struntat i ejderns problem. Miljöministeriet säger ingenting om någondera arten medan WWF som påtagit sig en förvaltarroll för havsörn i mycket lågmäld ton har talat om att havsörnen kan medföra problem för ejder och andra skärgårdsfåglar.

Vårjakten på Åland har varit incitamentet för debatten som förts om ejder och havsörn under detta förår. Det är nog dags att också diskutera höstjakten (och gudingjakten) i riket. I dag är varje ejder värdefull. Påfallande är också behovet av dialog mellan olika intressegrupper.

Jag skulle gärna uppmana vilken som helst riksdagsledamot att ställa ett skriftligt spörsmål med frågan vad respektive minister ämnar göra för att stoppa ejderns försvinnande eller vad man ämnar göra åt det faktum att skärgårdsfåglar inte förvaltas i Finland. För att få en process i gång.

Mikael Kilpi

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning