Egoistiska skilsmässor

I stället för att debattera om folk skiljer sig på tillräckligt vägande grunder borde man börja diskutera varför så många väljer att gifta sig – av uppenbart fel orsaker.

När psykologen och parrelationsexperten Kari Kiianmaa nyligen i Helsingin Sanomat (15.3) deklarerade att många skilsmässobeslut fattas på alltför lösa grunder, att föräldrarna inte tänker på barnens bästa när de skiljer sig och att han till lust och leda hört hur "människor har rätt att vara lyckliga" tog det eld i kommentarsfältet.

Kiianmaa tryckte på en mängd ömma punkter. Många läsare protesterade häftigt mot tanken på att uppoffra sig för familjen och poängterade att deras egna skilsmässobeslut varit allt annat än lätta. Men Kiianmaa fick också medhåll av flera som ansåg att barnens bästa får stå tillbaka för de vuxnas egoistiska strävan efter lycka och att man i dag inte är villig att kämpa för att hålla ihop äktenskapet.

Varje familj är unik, liksom varje skilsmässa och därför är det vanskligt att servera generaliserande sanningar, men faktum är att sannolikheten för att det första äktenskapet ska gå i kras är 39 procent (Statistikcentralen 2014) och att 70–80 procent av skilsmässoansökningarna i västländerna lämnas in av kvinnan. En förklaring anses vara att den personliga lyckan värderas högt av kvinnor som också aktivare tar initiativ till förändring, medan många män tycker att det är viktigare att familjen hålls intakt, ibland på bekostnad av den egna lyckan.

Enligt Kiianmaa ses en skilsmässa i dag allt oftare som en lätt väg ur en otillfredsställande vardag, mot större personlig lycka, i stället för att de krisande paren tillsammans skulle uttala sina önskemål högt och leta efter alternativ till en bättre samvaro. Många har också en orealistiskt romantisk bild av en parrelation.

Och kanske det är här någonstans som svaret står att finna i jakten på lyckligare äktenskap: i bättre självkännedom och mer realistiska förväntningar.

Tanken är inte ny, men borde alla som vill gifta sig först gå en parrelationskurs? Bättre alla lära sig uttrycka känslor och förhoppningar? Eller borde man redan i skolan undervisa eleverna i vilka som är bra och mindre bra orsaker att gifta sig, som Kiianmaa föreslår?

Hemifrån tycks vi inte få värst sporrande exempel. Bara fem procent av människorna skulle vilja ha en likadan parrelation som sina föräldrar, enligt Kiianmaa. Det är sorgligt om en majoritet av finländarna har vuxit upp i kläm mellan vuxna som inte haft ett bra förhållande, men det kan också betyda att tiderna helt enkelt har ändrat. Få unga eftersträvar väl en likadan fördelning av förvärvs- och hushållsarbete mellan hustru och man som var vanlig för några årtionden sedan.

Nu borde fokus flyttas från beslutet om skilsmässa till beslutet om äktenskap. I stället för att skuldbelägga frånskilda och debattera om folk skiljer sig på tillräckligt vägande grunder borde vi diskutera varför vi över huvud taget vill gifta oss och varför så många väljer att gifta sig av så uppenbart fel orsaker. Däri ligger kanske svaret till (åtminstone en del) av skilsmässorna.

Susanna Ilmoni Chefredaktör för HBL

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning