Efterkrigstiden i mindre romantisk tappning: en privat och mental fredskris

Sovjets bombningar av Helsingfors krävde 91 människoliv medan 36 skadades svårt den 30 november 1939, i inledningen av Vinterkriget. Jämfört med andra länder skördade andra världskriget relativt få civila offer i Finland.Bild: Ksf Media arkiv

Ojämnt föll ödets lotter, också när Finland senast var i krig. Ny forskning visar hur olika finländarna drabbades och hur olika efterkrigstiden upplevdes på mikronivå.

Vi som inte var med när det begav sig har fått efterkrigstiden och återuppbyggnaden återberättade för oss. Vi har, lite karikerat, hört hur Finland reste sig ur askan, hur det sargade folket bet ihop, betalade krigsskadeståndet och byggde upp en nordisk välfärdsstat i rekordfart.

Färsk forskning visar att vår stora nationella berättelse är grovt förenklad, i viss mån monolitisk och svartvit. Historikern Ville Kivimäki och etnologen Kirsi-Maria Hytönen nyanserar bilden i en bok som skildrar efterkrigstiden som en i högsta grad heterogen upplevelse.

Strax efter Fortsättningskriget var känslan av fred ytterst bräcklig – Lapplandskriget pågick och ingen kunde veta att Mellanfreden i Moskva skulle bestå.

– Det var en tid då det förflutna och samtiden måste bedömas på nytt, och då framtiden var mycket osäker. Krisen var av privat natur, och den gömde sig ofta inom hemmets väggar, säger Ville Kivimäki.

Hur var och en lyckades anpassa sig till freden berodde på en uppsjö faktorer utöver det självklara att vissa hade och andra inte hade ett intakt hem att återvända till: familjeförhållanden, hälsa, jobb, politisk åskådning och etnicitet. Exempelvis för karelarna som berövats sina hemtrakter var efterkrigstiden generellt besvärligare än för många andra.

Privat fredskris

En allmän uppfattning är att finländarna teg ihjäl krisen, men det är delvis en myt – bara en tredjedel av veteranerna pratade aldrig om kriget. Den tidiga fredstiden i Finland var ändå en orolig och kristyngd fred, eller "en privat, mental fredskris", som Ville Kivimäki säger, och som inte hanterades kollektivt.

– Krisvården föll helt och hållet på individerna. Folk minns kriget väl, likaså början av 1950-talet, men minnena från slutet av 1940-talet är riktigt få. För många var de här åren förlorade.

När man tolkar efterkrigstiden är det bra att veta att Finland var ett specialfall i andra världskriget. Hos oss dog 2,5 procent av befolkningen, men nästan enbart soldater (för att Finland aldrig var belägrat och för att Förintelsen inte nådde hit).

– Det är ytterst exceptionellt. Dödssiffran är hög, vilket var mer typiskt för Östeuropa än för Västeuropa, men andelen civila offer ligger rentav under västeuropeisk nivå, säger Kivimäki.

Av dödsoffren var de flesta yngre män vid fronten. Kännedomen om det kan enligt Kivimäki ha format en numera allmän missuppfattning.

– När vi talar om folk som flyr krig kan vi ha fel bild av krigföringen. Folk undrar varför de unga syrierna inte strider vid fronten, men en fast front som den vi hade 1939-45 existerar inte i dagens krigföring, eller bara i undantagsfall.

Kivimäki påpekar också att det rådde kaos i Finland strax efter krigsslutet. Ingen kunde veta om freden skulle bli bestående, andra världskriget pågick.

Familjeåterföreningarna efter krigsslutet var inte alltid solskenshistorier. Vissa hade förlorat en familjemedlem i kriget, men omvänt kan man framhålla att de veteraner som inte hade någon familj att återvända till i regel var illa ute.

– Åren 1944–50 skilde åt dem som klarade och dem som inte klarade av att gå vidare. Människoödena avgjordes i rätt hög grad av om man hade, eller lyckades bilda, ett parförhållande efter kriget, säger Kivimäki.

Social utslagning

Sociologiforskningen har visat att det fanns gott om bostadslösa alkoholister på 1960- och 70-talet. Många av dem var krigsveteraner.

– Tillverkningen av svaga alkoholdrycker upphörde under kriget. Kort efteråt fanns det bara starksprit, förutom pilsner. Det påverkade också den här utvecklingen, säger Ville Kivimäki.

Han menar att historien generellt har beskrivit krigserfarenheten alltför monolitiskt. I själva verket upplevde finländarna den väldigt olika.

– Kriget slog olika hårt mot människorna, och de återvände med väldigt olika erfarenheter.

Värst ut var de sex årskullar (födda 1912–17) som pinades oavbrutet genom både Vinterkriget och Fortsättningskriget. Andra kom undan med mindre.

– Det är en enorm skillnad om man gjort en blixtinsats i Vinterkriget eller om man varit med från början till slut, säger Kivimäki.

Det syns tydligt vid en närmare studie av veteranernas mentalhälsa. Den varierade i hög grad beroende på den personliga krigserfarenheten. Man har jämfört krigsinvalider med dem som stred vid fronten utan att såras och med dem som aldrig stred vid fronten.

– Krigsinvaliderna hade så sent som på 1970-talet nästan fyrfalt mer regelbundna mardrömmar än de finländska män som aldrig varit vid fronten. Samma mönster går igen när man jämför sömnlöshet och depression, säger Kivimäki.

Folkhälsoproblem

Också bland frontsoldaterna finns stora skillnader. Forskningen visar på ett samband mellan antalet strider i kriget och förekomsten av mentalhälsoproblem senare i livet. Östfinska veteraner hade klart mer stridserfarenheter än västfinska.

Utöver mentalhälsoproblem genererade krigserfarenheten också andra hälsoproblem. Vi vet nu att de som sårades i kriget senare löpte 70 procent högre risk än övriga jämnåriga att drabbas av kranskärlssjukdomar.

– Orsaken är sannolikt att de hade mer fronterfarenhet och att de hade varit utsatta för stress en längre tid, säger Kivimäki.

Sammanfattningsvis konstaterar han att den stress kriget medförde fick långvariga följder på folkhälsan, och att man kan se skillnader också i dödlighet jämfört med övriga Norden.

– Krigets följder på längre sikt är ett tema som med fördel kunde utforskas djupare och bredare.

Men före det ifrågasätter han den allmänna uppfattningen att välfärdssamhället, det som Finland så effektivt byggde upp efter kriget, är de stora årskullarnas förtjänst.

– Välfärdssamhället är krigsgenerationens förtjänst. Den generationen var svårt stressad av kriget, och återuppbyggnaden var dess sätt att lindra eller hantera stressen.

Artikeln hänvisar till boken Ville Kivimäki & Kirsi-Maria Hytönen (red): Rauhaton rauha. Suomalaiset ja sodan päättyminen 1944–1950 (Vastapaino, 2015).

En jämförelse, och dess orimlighet

Finland hade bättre förutsättningar än många andra länder för en snabb återuppbyggnad efter andra världskriget: soldaterna hade kort väg hem, bara ett fåtal togs som krigsfångar, och de civila offren var få i europeisk jämförelse.

Av alla länder som deltagit i kriget var Finland först att hålla demokratiska val (1945, innan Nazityskland kapitulerat). Regeringsformen, ämbetsverken, tjänstemännen och flertalet politiska ledare var desamma som före kriget.

Våra städer klarade sig relativt lindrigt undan bombningarna. Infrastrukturen fungerade (utom i Lappland). Karelarna kunde bosättas utan att inhysas på flyktingläger. Relativt få finländare berövades alla livsförutsättningar.

Allt detta var likväl egalt för de svårast drabbade. Av knappt 4 miljoner invånare hade kriget tagit 100 000 (mest unga män) och invalidiserat lika många. Över 400 000 karelare förlorade sina hem, över 100 000 återvände till ett nedbränt Lappland, 50 000 barn blev krigsvärnlösa och 30 000 kvinnor änkor.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00