Efterfrågan på små hundar, de där som plötsligt var en lika självklar accessoar hos unga fashionistor som den lilla pråliga handväskan från Louis Vuitton, har varit mycket större än tillgången

"När efterfrågan är stor stiger först priset och sedan uppstår alternativ tillgång. Hundsmuggling."

Plötsligt finns de överallt, de trubbnosiga kvicksilvren. Franska bulldoggar. Min hundrädda vän är plötsligt lycklig matte till Stella. Min kollega visar upp Tyson medan vi väntar in andra till våra digitala möten. Jag som varit som besatt av hundar hela livet kan inte säga exakt när det hände, när de små fransoserna dök upp i större mängd, men de senaste fem åren låter som en bra gissning. Och så kom coronan och det formligen exploderade.

Också hos tullen.

Efterfrågan på små hundar, de där som plötsligt var en lika självklar accessoar hos unga fashionistor som den lilla pråliga handväskan från Louis Vuitton, har varit mycket större än tillgången till pomeranian chihuahua, papillon, malteser eller yorkshireterrier. För att inte tala om blandningarna av dessa, som pomchi – värsta sötchocken.

Och när efterfrågan är stor stiger först priset och sedan uppstår alternativ tillgång. Hundsmuggling. Där jag bor, i södra Sverige, är det traden från Polen.

Receptet är enkelt: valpar från en hundfabrik utomlands tas från tiken alldeles för tidigt, packas i trånga burar, fraktas över gränsen med falska papper i reserv ifall någon skulle undra, får svenska intyg från en veterinär som ofta inte ens förstått vad saken – egentligen – gäller. Och säljs sedan på näthandelssajten Blocket av skrupelfria personer som utger sig för att vara uppfödaren och visar upp en vuxen hund som "mamman" och viftar med registrering i någon utländsk okänd kennelklubb.

I höstas hittade tullen sexton medtagna franska bulldoggar i burar bak i bilen, enligt de falska pappren femton veckor gamla, men i verkligheten förmodligen inte mer än åtta. Alla måste avlivas och det var bara ett tillslag i en lång rad av valpflockar som hittas i så dåligt skick att de måste tas bort. Också för smittriskens skull – om de alls är vaccinerade mot rabies har vaccinet inte hunnit verka ännu.

Alerta veterinärkliniker har nu börjat kräva att den diande tiken alltid finns med när kullar ska besiktigas, vaccineras och chippas. Detta efter att ha ställts inför "kullar" med valpar som uppenbart inte ens är lika gamla och tycks ha helt olika arvsanlag.

Alerta köpare borde förstås vara lika misstänksamma. Svenska kennelklubbens råd till valpköpare gäller nu som alltid: hos seriösa uppfödare går det att träffa valpen ihop med kullsyskon och kontrollera alla papper i lugn och ro. Om säljaren pressar på för snabb affär "för att andra står i kö" är det bara att backa ut. För i värsta fall blir valpen snart sjuk och måste avlivas eller så väntar en saftig veterinärnota. Annars har köparen hur som helst bidragit till en hänsynslös kriminell verksamhet där djur far illa.

Själv har jag snöat in på labradorer, men säger det ändå: undvik raser som är superpopulära. Illa avlade labradorer finns det på tok för mycket av. En gång var det collie – efter filmen Lassie, eller schäfer som Rin Tin Tin – rasen som var lika populär hos polisen som hos buset. Och i den skuggvärlden förstås olika kamphundsblandningar och den giftiga blandningen rottweiler-doberman som höll Stockholmsförorter i skräck för tjugotalet år sedan. Och så alla dvärghundar.

I coronans tid är en hund tröst, sällskap och tidsfördriv. Så har också valpförsäljningen ökat med mer än 10 procent under det gångna året. Men hur blir det sedan? När livet återgår till det vanliga och de som nu långleds vid sina köksbord går till kontoret och vill träffa vänner efter jobbet, gå på konsert, teater och bio igen? Hundpassning låter som en framtidsbransch.

Heidi Avellan är politisk chefredaktör på Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad och tidigare Nordenkorrespondent för HBL.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning