Efterfesten är ännu bättre

Den unga Donna (Lily James, i mitten) tillsammans med vännerna Tanya (Jessica Keenan Wynn) och Rosie (Alexa Davies).Bild: Universal

Mer djuplodande handling och en fantastisk Lily James - uppföljaren till Mamma Mia! sopar golvet med originalet.

MUSIKAL/KOMEDI

Mamma Mia! Here We Go Again

Regi och manus: Ol Parker. Foto: Robert Yeoman. I rollerna: Lily James, Amanda Seyfried, Pierce Brosnan, Colin Firth, Stellan Skarsgård.

När Damien Chazelles La La Land häromåret hade vägarna förbi var det inget snack om saken: se här en musikal som trots att den ofta blickade bakåt, i riktning mot klassikerna inom genren, lyckades skapa något nytt och fräscht.

När det gäller Phyllida Lloyds Mamma Mia!, efter Catherine Johnsons landsplåga till Abba-musikal, finns frågetecknen där. Avväpnande och underhållande, visst, men knappast så mycket mera – bortsett från den beroendeframkallande musiken av Björn Ulvaeus och Benny Andersson, vår tids Lennon-McCartney.

En annan poäng inför uppföljaren: hur rollbesätter man en ung Meryl Streep alias Donna Sheridan, den naturaliserade, "grekiska" värdshusvärdinnan med det struligaste av kärleksliv?

Från moll till dur

Tja, vad sägs om Lily James, bekant från Churchill-filmen Darkest Hour och romantiska komedin Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap. Hon är rätt och slätt fantastisk om än inte det enda som talar för Ol Parkers uppföljare som, hör och häpnad, tenderar att sopa golvet med originalfilmen.

Inte bara är handlingen, det emotionella avtrycket, bra mycket starkare. Leken med de två olika tidsperspektiven, då och nu, fungerar som en dröm, liksom iscensättningen av de musikaliska paradnumren.

Det soliga helhetsintrycket till trots börjar filmen i moll. Donna har gått bort och för att hedra minnet av henne går dottern Sophie (Amanda Seyfried) och styvpappan Sam (Pierce Brosnan) in för att återinviga det grekiska övärldsetablissemanget, Hotel Bella Donna.

Harry, Bill och Sam

Däremellan kostar man på sig en tillbakablick eller två, som i det himlastormande When I Kissed the Teacher-numret som sätter punkt för unga Donnas collegestudier. Snacka om showstopper alltså!

Till näst Paris latinska kvarter där Donna kolliderar med en ung Harry (Hugh Skinner). Sedan går det som det går, vilket inte hindrar den äventyrslystna unga damen att sätta kurs på grekiska övärlden. Det är så hon kommer i kontakt med Bill (Josh Dylan), seglaren och äventyraren, men det är först efter en uppslitande affär med unge Sam (Jeremy Irvine), den trolovade unga arkitekten.

Till kalabaliken bidrar också Rosie (Julie Walters) och Tanya (Christine Baranskis), mamma Donnas gamla väninnor och bandkompisar. För att inte tala om Stellan Skarsgård och Colin Firth, fortsättningsvis stolta tredjedelspappor.

Mer än en jukebox

Mycket är givetvis bekant från den första filmen. Tänker på den postkortsidylliska inramningen, på en lokalbefolkning som inte ens hört talas om "grekiska tragedier", på det humoristiska och lätt ironiska anslaget, på musiken.

Ändå vore det fel att kalla Mamma Mia! Here We Go Again för blott en cinematisk jukebox. För trots att alla de gamla ansiktena dyker upp – rätt så ovanligt ska sägas – känns handlingen i det här fallet mera djuplodande, känslomässigt inbjudande.

Där originalet gick i gång på det erkänt humoristiska "vem är Sophies pappa"-scenariot har uppföljaren mera att säga om det här med mödrar och döttrar, om de osynliga band som binder dem samman, nu och för evigt.

Änglasång

Det är så vackert att man får lust att lipa, bara för att klappa i händerna när musiken tar vid. Ol Parker (som skrev manus till The Best Exotic Marigold Hotel) och hans team nöjer sig inte med att t-o-l-k-a Björn & Benny, nej, de tuttar eld på den redan i sig ikoniska låtskatten.

Vissa sjunger bättre än andra – och Waterloo hade man gärna helt fått lämna i fred – men de med smak arrangerade och lätt och ledigt koreograferade sång- och dansnumren lyfter i regel.

Och just när man tror sig ha sett och hört det mesta får man lov att (med all tänkbar vördnad) konstatera att "the bitch is back". Syftar på Cher, divan och naturkraften, som till och med lyckas blåsa liv i Super Trouper.

Men som sagt är detta Lily James film. Förutom att hon är vacker som våren (så blev det sagt) sjunger hon som en ängel, utan att för den skull nödvändigtvis platsa i kyrkokören. För mycket peppar och paprika, hjärta och smärta. Samt ren skär passion.

Krister Uggeldahl

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00