Efter tio år – vet vi hur vi kommer tillbaka?

Det är äntligen dags att ta farväl av negativa räntor.

I nästan tio år har vi haft räntor nära noll. Det handlar inte om en liten parentes i den ekonomiska historien utan om en tid som det troligtvis kommer att forskas i ännu om 100 år, så exceptionella har dessa år varit.

Men det går bättre för realekonomin i euroområdet; förtroendet är på topp, industrin utvecklas positivt och inflationen är på tryggt avstånd från den negativa prisutveckling som hotade för en tid sedan. Eftersom mycket pekar på att ekonomin mår bättre är en normalisering av penningpolitiken aktuell. Det är äntligen dags att ta farväl av negativa räntor.

Varför "äntligen" undrar kanske någon? Det är ju trevligt med låga låneskötselkostnader. Och det stämmer. Men visst vore det trevligt om man kunde få ränta på inlåning också, så som det var för tio år sedan? Den nuvarande regimen belönar låntagande, men gör livet surare för sparare.

Räntorna har varit extremt låga ända sedan finanskrisen bröt ut. Styrräntan sänktes stegvis till 1 procent kring årsskiftet 2008-2009. Under 2011 såg vi en liten åtstramning som snart igen förbyttes i en ännu lösare räntepolitik i och med att krisen i många euroområdesländer tilltog. Efter detta fortsatte styrräntan sjunka för att nå noll i början av 2016 som en reaktion på att inflationen föll under nollstrecket och rädslan för deflation, sjunkande priser, materialiserades.

Inlåningsräntan, som de facto blivit den effektiva räntan då bankerna numera främst deponerar i centralbanken, sänktes till -0,4 procent. Negativa räntor var ett faktum. Denna nedförsbacke i räntorna har ackompanjerats av en ström okonventionella penningpolitiska åtgärder, både verbala och kvantitativa, vilka har bidragit till att öka och bredda stimulansen, allt för att få i gång en måttlig prisökning i linje med centralbankens prisstabilitetsmål.

Hand i hand med centralbankens räntor sjönk också de vanliga marknadsräntorna som de flesta har sina bostadslån och inlåningar knutna till. Redan i april 2015 nådde tre månaders euriborräntan nollstrecket, och tolv månaders euriborräntan följde efter i början av 2016. I praktiken innebar detta att bostadslånens skötselkostnader för många blev obefintliga.

Mycket pekar på att denna ovanliga period snart är förbi. En första räntehöjning kan bli verklighet redan nästa år, en del förväntar sig att det kommer att ske redan i år. Troligtvis går allt mycket långsamt, men det kan redan nu vara riktigt hälsosamt att ta sig en funderare på vad det här innebär för en själv.

Samtidigt kan man ta en funderare på vad det innebär om räntan inte heller stiger. Vad händer om centralbanken inte heller kan höja räntan, om ekonomin inte klarar av det? Vad händer i nästa nedgång om räntorna redan är vid noll och den offentliga skuldsättningen fortfarande är hög? Vår förmåga att möta framtida ekonomiska utmaningar har traditionellt krävt rörelseutrymme i penningpolitiken. Kanske är det annorlunda just denna gång – men så sägs det ofta innan något går riktigt fel.

Heidi Schauman chefsekonom på Aktia

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33