Svart magi i Don Giovanni på Alexandersteatern

Hela uppsättningen går mer eller mindre i svart. Det gäller även Ville Saukkonens regi som har dragning åt berättelsens allra mörkaste sidor.

Katalogarian. Leporello (Toomas Kolk) sjunger om alla kvinnor som Don Juan älskat. Damskorna som hänger från taket talar sitt tydliga språk.

W. A. Mozart: Don Giovanni

Regi Ville Saukkonen, dir. Jonas Rannila, producent Pippa-Riina Tuhkalainen. I rollerna: Sampo Haapaniemi, Toomas Kolk, Hedvig Paulig, Saara Kiiveri, Jussi Salonen, Erica Back, Robert Näse, Markus Suihkonen. Alexandersteatern 31.5.
Ville Saukkonen är landets mest produktiva operaregissör, en idéspruta som inte är rädd för extrema lösningar. Sådana fanns det igen gott om. Leporello är crossdresser, Zerlina och Masetto har ett sadomasochistiskt förhållande, Donna Elvira är alkoholist och Donna Annas trolovade Don Ottavio är katolsk präst. Ingen är riktigt uppriktig och de tycks alla utnyttja varandra på nåt sätt.
Det dansas modernt i festscenen och ensemblen sniffar kokain. Mozarts mästerverk är inte lätt och inte blir det lättare med radikala omtolkningar. De måste tvärtom fungera snärtigt. Om inte, så vill man ha originaltolkningen tillbaka. Saukkonen har en intressant vision med träffsäker udd i vissa scener men några gånger haltade det lite.
En utmanande gåta kommer regin med i form av en liten oskyldig flicka som dyker upp då och då och som i slutet ersätter Komturen. Handlar det om Don Juans gamla synder som hinner upp honom? Måste det med beaktande av regins genomgående tema om utnyttjande ges en ännu obehagligare tolkning?

Lovande damer

Några av solisterna hör kanske till operascenernas framtida namn. Speciellt lovande verkade ensemblens kvinnliga sångare. Hedvig Paulig imponerade med sin musikalitet och värme i stämman som Donna Anna, fast lätt lät det ju inte. Saara Kiiveri sjöng en vokalt rätt gedigen Donna Elvira, som köper sig extra sällskap i sängen, då Don Juan inte längre ställer upp. Och Zerlina tolkades felfritt och innerligt av Erica Back.
Sampo Haapaniemi (Don Juan) övertygade ibland med sin klingande höga baryton, men han borde späda på med mera personlig charm och nyanser. Toomas Kolk hade allvarliga vokala problem (Leporello) med sitt kraftiga röstmaterial men desto mera personlighet. Jussi Salonen klarade båda tenorariorna men visst kunde de finslipas ytterligare. Robert Näse spelade en rolig, ganska aggressiv Masetto.
Orkestern fick naturligtvis ty sig till vissa kompromisser och helt prickfritt gick det inte. Men musiken levde dynamiskt och det fanns hela tiden en drive i Jonas Rannilas tempon, också då de ibland kändes litet nyckfulla.
Det är rent av otroligt att herrarna Saukkonen och Rannila som i fredags hade premiärPuccinis Le villi, nu hann med Don Giovanni! På det hela taget måste man beundra företaget där alla har jobbat duktigt och gissningsvis på frivillig basis utan ekonomiskt stöd från musikskolorna.
Don Giovanni har kallats för världens bästa opera och här bjuds på en annorlunda njutbar helhet med hög ambition. Operapubliken har fullt själ att känna sig bortskämd av dessa alternativa företag. Två föreställningar återstår, på torsdag och fredag.
ANDRA LÄSER