Eevas bror försvann på Sverigebåten – bara ryggsäcken och frågorna blev kvar

För över 28 år sedan försvann skådespelaren Eeva Soivios storebror under en blöt Sverigekryssning. Abrupt, spårlöst, slutgiltigt. Kvar fanns bara en ryggsäck och uppslitande, obesvarade frågor. – När man aldrig får ett svar blir osäkerheten och frågorna hängande. Hoppet slocknar aldrig helt, säger Soivio, som skrivit en pjäs om sin brors öde.

Det var lillasyster Eeva, 13, som öppnade dörren och tog emot ryggsäcken när storebror Juhas två kompisar knackade på. De 17-åriga pojkarna var trötta och fåordiga efter den blöta kryssningsnatten på Sverigebåten.

– Är Juha hemma? undrade de, för de hade inte sett kamraten sedan han lämnade trions gemensamma hytt under nattens timmar.

När färjan anlöpte hamnen i Vasa fanns bara Juhas ryggsäck kvar i hytten. Vännerna tänkte att Juha kanske hade vaknat före dem och tagit sig hem till Seinäjoki med ett tidigare tåg, eller kanske fått sällskap av en flicka under natten. Pojkarna bad Eeva se till att Juha ringde dem så fort han dök upp.

Eeva stod häpen kvar med ryggsäcken när pojkarna lommade i väg, men hon kände sig inte orolig på allvar förrän hennes mamma kom hem med inköpskassar i nävarna. In i det sista hade mamman avrått Juha från att åka på Sverigekryssningen, och när hon fick se ryggsäcken och höra att vännerna kommit tillbaka utan Juha bröt hon genast ihop och släppte kassarna i marken.

– Han kommer inte att komma. Juha kommer aldrig hem igen, sade hon.

Det var den 7 augusti 1989. För Eeva Soivios familj blev ingenting någonsin mera som förr.

Kryssningsfärjan M/S Fennia hade avgått från Vasa med sikte på Sundsvall föregående morgon. Bland passagerarna fanns tre äventyrssugna ynglingar som ville komma bort från Seinäjoki ett tag innan sommaren var slut. Juha Soivio och hans båda vänner hade bunkrat upp med åtminstone tre flaskor Koskenkorva och en stor butelj rom.

På båten träffar de fyra jämnåriga killar som Soivios vänner känner. Festen börjar redan på vägen till Sundsvall och fortsätter under natten i hytten när båten vänder förstäven tillbaka mot Vasa. Under kvällen har pojkarna bland annat sällskap av två flickor från Vasa och av en pensionerad polis och hans hustru.

Efter klockan 23, när båten redan är ute på öppna havet, lämnar Juha Soivio hytten på något ostadiga ben utan att säga vart han är på väg. Vännerna tror att han kanske ska köpa mer sprit. Det här är sista gången 17-åringen syns till.

När Juha Soivios storebror Mika dagen därpå får höra att Juha inte återvänt agerar han genast. Han kontaktar rederiet, kör ner till hamnen, letar själv febrilt genom fartyget, ropar broderns namn och frågar runt, men får inget svar.

– Det är ju inte möjligt, utbrister han, att en människa bara försvinner på en båt utan att någon sett eller vet någonting.

För polisen uppger familjen att Juha inte var den som skulle rymma från familj och vänner utan ett ord. Det tror inte polisen heller, och de följande dagarna hörs en stor del av Soivios medpassagerare. De säger att inga våldsamheter förekom på båten och att Soivio inte brukade råka i gräl.

Också andra detaljer från den blöta kvällen framgår av förhören. Kamraterna berättar att självmord i något skede diskuterades i hytten. En av pojkarna berättade att han tidigare försökt ta livet av sig och funderade på att göra det igen. De berusade vännerna ska då ha sagt att de i så fall följer med.

För polisen beskriver en av ynglingarna situationen kort därefter så här:

– I något skede kom jag in i hytten och märkte att Soivio saknades. Killarna hade tidigare suttit och pratat om självmord. Jag fick då en känsla av att Juha Soivio hade hoppat överbord.

De vakthavande besättningsmedlemmarna såg inget särskilt ute på däck vid den aktuella tidpunkten. Augustinatten var mörk, och enligt kaptenens loggbok var vattentemperaturen ute till havs inte mer än 4–5 grader.

För familjen är de följande dagarna, veckorna och månaderna som en dimma. Man väntar på besked, polisens utredning står och stampar. Juha Soivio hade inte gett intryck av att vara nedstämd den senaste tiden, tvärtom väntade han med iver på sitt körkort.

Eeva Soivio minns hur familjen satt som på nålar och väntade på att trådtelefonen skulle ringa. Att polisen skulle berätta att de hittat Juha, eller att han själv skulle ringa och säga att alltihop var ett missförstånd.

– Säger man åt en 13-åring att brorsan är försvunnen tror hon inte till en början att han är död. När jag började i högstadiet samma höst hoppades jag bara att folk skulle bete sig som vanligt mot mig, men det blev sällan så. Det blev obekvämt och tyst. Ofta var det jag själv som på något sätt fick försöka förlösa de sociala situationerna, och då hände det att det blev jag som fick trösta kompisen och inte tvärtom, säger hon.

Telefonsamtalet som familjen väntade på varje minut, dag efter dag, kom aldrig. Varken från polisen eller från Juha. Eeva Soivios mor fick rätt. Men hon fick inga svar.

* * *

Helsingfors, nästan tre decennier senare. Film- och teaterskådespelaren Eeva Soivio, 41, står ensam i ljuskäglan scenen. Bakom henne, på en stor kom ihåg-tavla, finns ett teckningskollage med olika detaljer från natten då brodern försvann. Hans hytt, hans reskamrater, färjans rutt, taxfree-butiken. Broderns öde har tre decennier senare tagit form i pjäsen Mustarastas – eli kadonnut veli (Koltrasten – brodern som försvann), en monolog i regi av Lauri Maijala. Eeva Soivio spelar själv den enda rollen.

Med lugn stämma berättar Soivio på scenen vad polisens utredning av nattens händelser visade, hurdan hennes bror var och hur familjen handskades med saknaden. Mamman tyr sig i desperation till spiritistiska medier, medan lärarna och skolkompisarna omkring den tonåriga Eeva ofta går som katten kring het gröt.

– För flera år sedan började jag skriva en fiktiv novell om en mamma vars son försvinner. Jag visade texten för Lauri Maijala, som tyckte att vi tillsammans skulle göra en pjäs av den. Men han föreslog att vi skulle skippa fiktionen och hålla oss till de verkliga händelserna kring Juhas försvinnande.

Pjäsen hade premiär på KOM-teatern i våras och rosades av kritiker för sin genuina och gripande berättarstil.

– Pjäsen har hjälpt mig behandla känslor jag burit på i många år, men kanske inte riktigt kunde handskas med som yngre. I Seinäjoki år 1989 fanns inte krishjälp för familjer på samma sätt som i dag. Det var ingen som kom och frågade mig om jag ville prata om saken. Jag lärde mig utantill några meningar om försvinnandet som jag upprepade för folk, berättar Soivio.

Koltrastens sång. Nästan tre decennier senare har skådespelaren Eeva Soivio gjort en pjäs om sin brors försvinnande som fått namnet Koltrasten. – Jag vet att min historia bara är en av tusentals. Men jag har valt att berätta den ändå. Jag berättar den för att han var min bror, säger Soivio. Bild: Leif Weckström

Soivio har ibland fått frågan om broderns försvinnande har en andel i att hon blev skådespelare.

– Kanske finns det en gnutta sanning i det. Som tonåring var jag ofta skämtaren och clownen i sällskapet. Kanske har det ibland varit lättare att stå i någon annans skor än i mina egna. Nu är den här historien en del av mig, och jag berättar den gärna.

Det har gått över 28 år sedan Juha Soivio försvann. Han dödförklarades år 2000, och samma år hölls ett minnestillfälle – vid en tom grav.

– När en människa bara försvinner och man aldrig får ett svar på vad som hände blir alla de tärande frågorna kvar. Hoppet slocknar inte heller helt och hållet, i någon form lever det kvar ända till slutet, trots att man för länge sedan förstått att Juha inte kan dyka upp levande. I något skede måste man bara gå vidare och sluta tänka "men om ...?", säger Eeva Soivio.

Det är lättare sagt än gjort. När ett kranium hittades i Åbo skärgård för några år sedan ringde Eeva Soivios mor genast till polisen för att fråga om det kunde vara Juhas.

– Det var det inte, men jag tänkte att också den skallen tillhört någons son eller dotter. Någon som var saknad. Jag undrade hur många skallar det finns i havet, säger Soivio.

Hon tänker ofta på att hon inte fick se hurdant Juhas liv hade kunnat bli.

– Senare, när jag redan hade flyttat till Helsingfors, såg jag Juha i spårvagnen. Jag gick fram till honom, men naturligtvis var det inte han, utan en annan 17-årig pojke med ljust hår. Under årens lopp har jag sett Juha på stan många gånger och hajat till. Min blick söker en smal, ljushårig tonåring, men i dag skulle ju Juha vara en 45-årig man. Jag undrar vad han skulle göra nu? Skulle vi ringas ofta?

Eeva Soivio har accepterat att hon aldrig kommer att få veta exakt vad som hände ombord på M/S Fennia den där augustinatten 1989. Men spekulationerna om att Juha skulle ha blivit knuffad överbord har hon övergett för länge sedan.

– Jag har resonerat mig fram till att Juha på ett eller annat sätt själv hoppade överbord, och jag kan leva med det. Men jag tror inte det var något genomtänkt beslut, bara en svart, undflyende stund i en ung mans liv. Ett berusat infall.

– Det som plågar mig mest är de där sista ögonblicken mellan båtdäcket och vågorna. Spelades Juhas liv upp för honom, som en snabbspolad film? Hann han ångra sig? Såg han de vita virvlarna i vattnet, de där som stora båtar åstadkommer? Vilken var hans allra sista tanke?

– Men ingenting jag gör, tänker eller får veta ändrar längre på någonting. Slutresultatet är ändå detsamma. Och jag vet att min historia bara är en av tusentals. Men jag har valt att berätta den ändå. Jag berättar den för att han var min bror.

Pjäsen Koltrasten bär namn efter en sång av artisten Johanna Iivanainen, Mustarastas laulaa (Koltrasten sjunger). För Eeva Soivio blev låtens rader viktiga i sorgearbetet.

I dag är Eeva Soivio själv mor till en sjuårig son. Det var det egna moderskapet som fick henne att börja skriva novellen om Juha Soivios försvinnande.

– Jag tänkte på hur i all världen min egen mamma klarade situationen. Kanske har jag själv som mor nu en större förståelse för att precis vad som helst kan hända. Men det betyder inte att jag håller min son i en glaskula och är rädd för att "världen ska ta honom". Det kan man ändå inte göra någonting åt.

– Nu när min son är lite äldre har jag berättat historien om Juha för honom, och han har varit mycket intresserad. Det har lett till att jag ofta fått sjunga sången om koltrasten för honom. Han ber mig göra det nästan varje kväll.

Ja mustarastas laulaa

kuin tuntisi kaiken sen

mitä itkin pitkin illoin

mitä vieläkin muistelen

Och koltrasten sjunger/som om han kände till allting/mina tårar om kvällarna/allt det jag minns än i dag*

*Fri översättning.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00