Eero Nelimarkkas urbana sida

Röda tofflor. Den färgstarka målningen av Eero Nelimarkka är från 1917.Bild: Maija Toivanen

En oväntad sida av Eero Nelimarkka lyfts fram på Ham. Det är inte bara frågan om platta österbottniska slätter, utan spännande modernistiska stilleben, porträtt och interiörer målade i hans ungdoms Paris.

Eero Nelimarkka, Ham till 4.2.2018.

Investerarnas intresse för Eero Nelimarkkas (1891–1977) målningar har hållit i sig i årtionden. Hans landskapsmålningar har blivit ett slitet brand på konstmarknaden och jag blir förvånad när han presenteras stort på Ham just nu. Varför?

Men museet vågar sig på en mera okänd sida av Nelimarkkas konstnärskap. Konsthistorien är i bästa fall levande; man kan vända på steken vilket kuratorn Riitta Ojanperä gör och fram kommer ett tiotal fascinerande modernistiska verk.

Nelimarkka framstår plötsligt som urban, modern och till och med lite udda. Man vill ta fram honom som en kosmopolit som älskade vackra kläder, musik och poesi, och tyckte om att laga mat, men samtidigt läste Bibeln troget. Utställningen innehåller ett femtiotal verk, men man kan inte hävda att alla håller samma intressanta sting. Med finns även skisser och brev från konstnärens tid i Paris, samt ett rum med verk från Bäcksbacka-samlingen av Nelimarkkas samtida, som Alvar Cawén, Ragnar Ekelund och Marcus Collin. Det är roligt att upptäcka verk av mindre visade som Viktor Dalbo och Valle Rosenberg, men rummet framstår som aningen tafatt, det hade varit mera givande med en överraskande dialog, varför inte en nutidskonstnär.

Sockerbagare

Eero Nelimarkka växte upp som yngsta barnet i en fattig åttabarnsfamilj i Vasa. Fadern som var skräddare men också starkt troende, dog på ett mentalsjukhus när sonen var nio. Nelimarkka utbildade sig till sockerbagare, men trivdes inte och började som tjugoåring studera konst för bland andra Eero Järnefelt och reste sedan till Paris där han kom att vistas i tio år.

Under åren i Paris tog han starka intryck av modernisterna, främst impressionisterna och kubisterna, och experimenterade själv för att hitta sitt eget bildspråk. Denna färgmustiga, experimentella fas på 1910- och 1920-talen, med intryck av Henri Matisse, Helene Schjerfbeck och Paul Cézanne visas nu på Ham.

Interiörerna från denna tid är lugna och behagliga med drag av Vilhelm Hammershøis avskalade, japanskt influerade rum och svartklädda människogestalter. Till exempel målningen Fröken Kekäläinen från 1916 med en svartklädd kvinnogestalt på ett grafiskt golv är stimulerande i sin enkelhet.

Jag fastnar för att de flesta av interiörerna innefattar gestalter som står framför en dörr eller fönster på väg någon annanstans. Rummen framstår som själslandskap med förbindelser till en annan värld.

På utställningen visas också en rad barnporträtt och stilleben med stora och rödkindade dockor. Man kan undra varför han målade dessa färgstarka stilleben med dockor, nästan likt människor? Bilderna ger ett oroligt intryck och man får inte grepp om vad han vill säga.

Nelimarkkas tidiga porträtt är intensiva, framför allt på grund av blicken, som i porträttet av diktaren Larin-Kyösti (Karl Gustaf Larson) som Nelimarkka bodde tillsammans med en tid i Åggelby. Eller porträttet av en föräldralös pojke i stor svart hatt med en intagande, vuxen blick från 1919. Konstnärens självporträtt har ofta en ångestladdad blick. Han led av schizofreni, vilket gjorde att han blev inlagd på mentalsjukhus på tjugotalet i Helsingfors.

Hans österbottniska fru och fyra barn tvingades flytta till Österbotten, dit också Nelimarkka kom att återvända efter sjukdomsperioden. Han började sedan måla främst slätter, det trygga och bestående. Jordbruket, det "äktfinska", tilltalade många under denna tid. Några av dessa slättlandskap finns också med på utställningen.

De abrupta experiment som Nelimarkka gjorde i unga år framstår som mycket särpräglade bredvid snöklädda slätter. Kritikern Sigrid Schauman hävdade att ingen kunde måla vitt på vitt som Nelimarkka, även om hon inte höjde honom till skyarna.

Man kan undra om han blev fånge i dessa slättlandskap, valde han helt enkelt bekvämligheten? Den mest intressanta bilden är enligt mig den färgglödande målningen med röda tofflor och en brinnande cigarr. Den har en spännande, halvt erotisk laddning över sig och drag av Gauguin. Överraskande är också stilleben med högar av hattar och skor. Hattar var något finsmakaren Nelimarkka samlade på; han levde sig starkt in i sin konstnärsidentitet och grundade också ett eget museum i Alajärvi på sextiotalet, en vacker vit byggnad ritad av Hilding Ekelund.

Visst kan jag tro mig känna igen något av Österbotten i de karga landskapsmålningarna, i människoskildringarna och i interiörstämningarna även om de är gjorda för åttio–nittio år sedan. Men gäller bilden av det platta, enkla, direkta, okonstlade och allvarliga, ännu, eller har den blivit en kliché som vi förväntar oss att se? Landskapet kommer man inte ifrån och det påverkar kanske mera än vi tror.

Camilla Granbacka Konstkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00