Eero Koivistoinen gör mästerlig återblick på karriären

Bild: Illustration: Cajsa Holgersson

Den som undrar vad det innebär att en jazzsolist är igenkännlig, kan lyssna igenom solona på saxofonisten Eero Koivistoinens nya dubbelalbum och jämföra med tidigare skivor. Han har helt enkelt en egen röst, menar Jan-Erik Holmberg.

JAZZ

Eero Koivistoinen & UMO Jazz Orchestra

Arctic Blues (Svart)

Eero Koivistoinens nya album med UMO kan betecknas som något av en samlingsvolym. Även om nästan allt material är nyinspelat, återkommer många gamla bekanta stycken i ny skrud. På dubbeln hörs saxofonisten, tonsättaren och arrangörens olika musikaliska intressesfärer genom åren tydligt.

I sammansättningen finns givetvis musiker som spelat länge med Koivistoinen: pianisten Seppo Kantonen, gitarristen Teemu Viinikainen, trumslagaren Mikko Hassinen samt basisterna Jori Huhtala och Ville Huolman (på tre stycken från 2005).

Viinikainens sannbluesiga gitarr sitter bra i Arctic Blues. Det är en blues med backbeat, som för tankarna till de tider då man talade om Uuden musiikin orkesteri. Här finns med lite av det fyrkantiga och sträva saunasoundet man påträffar på UMO:s gamla inspelningar och det verkar helt rätt även med tanke på titeln. Fler nordiska dimensioner finns i den norskt klingande Halling och den modernistiska Hallanvaara.

Moz är en mollblues med afrikanska undertoner. Oshumares och Terangas rötter hittas på samma stora kontinent. Teranga är en skicklig fusion med både infödda och imaginära dimensioner av Afrika, de sistnämnda i form av likheter till popmusik från Nordamerika.

Nordiska fusioner

Fusion eller popjazz förekommer också på skivan – i lite maskerad form. I Northern Dimension bubblar Huhtalas elbas fint och Viinikainen nästan rockar med mild wahwahpedal och ekoeffekter.

Den som undrar vad det innebär att en jazzsolist är igenkännlig, kan lyssna igenom Koivistoinens solon några gånger och sedan lägga på en äldre skiva med honom. Det är det som avses med att ha en egen röst inom jazz.

Straight Up är en låt som varit med sedan 70-talet. Versioner av stycket finns bland annat på den första Five Corners Quintet-skivan och på X-Ray. Här blir det jazzfunk med solon av en jordnära Koivistoinen och en själfull Tero Saarti på trumpet. Detta arr har rikare harmonier och fler harmoniska svängar än tidigare versioner. Mean Meat Blues är även en klassiker som varit med länge.

Koivistoinens fallenhet för folkmusik kommer fram i Longing (Söndagsmorgon) och Rose in a Valley (Yksi ruusu on kasvanut).

Inhemska standards

Ruby, My Dear och Off Minor av Thelonious Monk är naturliga val i sammanhanget. Koivistoinen har ju arrangerat Monk mer än en gång, bland annat år 2003 orkestersviten Round About Monk för RSO.

I Ruby, My Dear plockar maestro berättigat russinen ur kakan i form av ett läckert och ack så stilmedvetet och igenkännligt tenorsaxsolo som närmar sig perfektion till både konstruktion och ton. Off Minor har omarbetats med både New Orleans- och film noir-känsla i bagaget. Detta resulterar intressant nog även i funk under Manuel Dunkels stiligt slinkande solo. Men ännu fler dimensioner ingår – efter ett orkestralt mellanspel går man mot styckets rötter i Kantonens solo.

Att Koivistoinen komponerat sina stycken på lång sikt är ovanligt i vårt land. De flesta av albumets stycken har han spelat in flera gånger. Man kan lätt säga, att flera av dem är finska jazzstandards – särskilt i en tid, då det på annat håll marknadsförs helt nya stycken som kommande standards. Önskvärt vore att yngre musiker skulle spela Koivistoinens stycken – och givetvis omforma dem, som man alltid gjort inom jazz.

Jan-Erik Holmberg

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00