Essä: Fågel, fisk, mittemellan

Att skriva – är det att förlora sig själv eller att hitta sig själv? undrar författaren Martina Moliis-Mellberg i sin essä.

Maija Hurme

Martina Moliis-Mellberg

17.07.2022 05:01

Det är märkligt med författare. De är motsägelsefulla och totalt obegripliga. Att skriva är också̊ att inte tala. Det är att tiga. Det är att skrika utan ljud. Det är ofta lugnande med författare, de lyssnar mycket. De talar inte mycket för det är omöjligt att tala med någon om en bok som man skrivit och särskilt om en bok som man håller på att skriva. Det är omöjligt. Det är motsatsen till film, motsatsen till teater och andra föreställningar. Det är motsatsen till all slags läsning. Det är det svåraste av allt. Det är det värsta. För en bok är det okända, det är natten, det är slutet, just det.

Så skriver Marguerite Duras i boken Att skriva. Det är också̊ det citatet som ligger till grund för Karolina Ramqvists bok Det är natten, även den en slags poetik, om skrivandet och om att vara författare, och skillnaden däremellan.

Det ter sig kanske lite tillgjort att inleda en text om skrivande med att hänvisa till det omöjliga i att prata om skrivande, men jag tycker att det är en inledning som öppnar, inte stänger. För varför är det så svårt att prata om skrivandet, och varför fortsätter vi ändå försöka?