Spratt, fusk och vetenskaplig publiceringspraxis

Nora Hämäläinens Söndagsanalys (HBL 3.12) handlar om politiskt motiverade anfall mot genusforskning, i Ungern och annorstädes. Ett aktuellt exempel var "experimentet" eller "sprattet" som tre akademiska socialmedieaktivister i USA företog mot vetenskapliga tidskrifter främst inom genusvetenskap. Gruppen lyckades få sju oseriöst skrivna (åtminstone i början; se nedan) artikelmanuskript accepterade för publicering. Sex av dem gick igenom peer review-granskningen, som brukar uppfattas som ett tecken på kvalitet.

I sin informativa och balanserade genomgång konstaterar Hämäläinen att detta i och för sig inte bevisar någonting om kvalitetskraven inom genusvetenskapliga tidskrifter i jämförelse med andra discipliner, eftersom det i experimentet inte ingick någon sådan jämförelse. Detta stämmer givetvis. Hon menar det ändå vara "solklart att projektet visar på problem i akademisk publiceringspraxis". Projektets hemvist, nätsidan Areo Magazine, innehåller länkar till de publicerade och refuserade manuskripten, och dessutom till de flesta utlåtanden från tidskrifterna. Efter en tämligen noggrann genomgång av dessa vill jag påstå att det inte alls är så solklart att projektet visar på problem; inte heller vilka de egentliga problemen är.

Det följande baserar sig på min egen analys. Som "experimentets" resultat står 21 redaktionella beslut om 17 manuskript. Av besluten var 14 nekande, 7 jakande. Alla genomgick inte peer review-processen. Experimentet avslutades tidigare än planerat, eftersom en av de publicerade artiklarna (om en påhittad studie om människors reaktioner på hundars sexuella beteende i en hundpark) fick bredare medieuppmärksamhet vilken ledde till allt starkare misstankar om fusk.