Malins val | På Hagnäs torg inser jag att jag är en fördomsfull människa

Det doftar barndom på Hagnäs torg: grillkorv och snö. Den första söndagen i månaden är det Maalaismarkkinat (lantmarknad) här och denna gång ska även representanter för olika partier finnas på plats med sina reflexer, godisar, valprogram och förhoppningar. Jag har kommit hit direkt från yogafestivalen på Kabelfabriken och kontrasten kunde inte vara större. Vid stånden säljs kalakukko, saltgurka, cd-skivor med Armi och Danny och i bakgrunden dunkar humppan.

Klockan är två, marknaden stänger fyra och de flesta partier har redan packat ihop. SFP, kommunisterna och kristdemokraten Mika Ebelings trupper är de enda som jag egentligen vet något om som står kvar. Jag graviterar mot SFP:s två representanter som genast börjar prata svenska med mig. Syns det på mig att jag är finlandssvensk? Varför är det en jobbig tanke?

De bjuder mig på en hård karamell och berättar att den ena av dem är kandidat och att hans fokus är mental hälsa. Vi enas om att det är en viktig sak. Jag roffar åt mig av kommunisternas och Mika Ebelings lappar och tar mig sen in i djungeln av vintriga tältcaféer och friterade mujkor. Jag spanar in ett litet parti i full gång: Liberalpartiet. Jag har tidigare bara hört namnet och associerar det med saker jag inte gillar (ekonomisk högerpolitik).