Att hoppa där ribban är som lägst

Programmet på operaorkesterns konsert i onsdags hade i sig en helt intressant extramusikalisk, litterär utgångspunkt. Valet av Strauss och Stravinsky som tonsättarnamn var på inget vis uppseendeväckande, men genom att ge konserten namnet Sofokles klingande tragedier gläntade man på locket till en Pandoras ask som potentiellt hade öppnat upp för mera uppseendeväckande programplanering och kanske en hel konsertserie med utgångspunkt i antiken.

Strauss Elektra spelades av samma orkester i samma sal för bara något år sedan och hördes nu i en komprimerad version hopsnickrad av Manfred Honeck och Tomás Ille. En större kulturgärning hade varit att uppföra någon av de många 1700-talsadaptionerna av exempelvis Antigone eller varför inte Väinö Raitios symfoniska poem på samma tema. Om operaorkestern inledningsvis hade lite problem att hitta den gemensamma attacken hittade man sedan en modus med rätt skön grundton även om fortena (särskilt hos blåsarna) tenderade bli massivt starka och fula.