Att leva med rädsla är inte ett riktigt liv

Att leva med en permanent rädsla är inte ett riktigt liv. Det var den enda slutsatsen jag kunde dra efter att ha varit rädd i flera år.

Jag var inte orolig för att misslyckas på jobbet eller tala inför publik eller för andra vardagliga saker som man brukar vara nervös för. Jag var rädd för att jag – eller vem som helst – kunde dö när som helst.

Rädslan och ångesten är något som syns överallt i pandemisamhället just nu, trots att vi har vaccin. Även om risken för att hamna på sjukhus är ytterst liten för de flesta är många ändå oroliga.

Den danska författaren Hanne-Vibeke Holst, som själv har varit sjuk i bröstcancer, beskrev det här fenomenet redan 2020 i HBL:

“En av de svåraste aspekterna med coronaviruset är att det slår urskiljningslöst mot alla, hög som låg, och blottlägger vår generations oförmåga att möta döden. För alla som är friska är det en chockerande upplevelse.”

För mig började den eviga rädslan när min lillebror dog, oväntat, i april 2002. Jag befann mig då själv på Västbanken som utrikesreporter.

Innan jag åkte i väg var det många som varnade mig för att det inte var tryggt. “Jag kan bli påkörd av en bil hemma också” var mitt svar. Och reste i väg.

Det var en orolig tid och Jenin, där jag var en vanlig tisdag, hade just förstörts av den israeliska armén. Följande dag ringde min mamma till hotellet i Jerusalem och berättade att min lillebror, som var frisk och 22 år gammal, hade dött, hemma i Tammerfors.

Min bror hade känt sig förkyld på måndagen och gick inte till universitetet dagen efter heller.

Han dog av akut hjärninflammation. Jag lärde mig att sådant har hänt andra också.

Det som följde var en lång och plågsam lektion i det som kallas livet.

Jag blev inte bara förstörd och ledsen, jag blev rädd. Om vi alla kan dö när som helst, helt oväntat, vad är då tryggt? Ingenting.

När mina närmaste inte svarade i telefonen tänkte jag att de hade blivit påkörda av en bil. När jag var tvungen att flyga tänkte jag på 11 september. Huvudvärk kunde vara en tumör. Jag hade ofta ångest, jag var 25 och hade inga verktyg att hantera känslorna.

Det som kanske räddade mig var att samhället – för det mesta – inte alls matade min rädsla. Det enda som samhället och nyhetsmedierna såg till att göra var att skrämma mig med terrorismen, efter WTC-attentaten. Terrorismen toppade nyheterna varje dag och hela tiden infördes nya åtgärder för att samhället skulle vara tillräckligt tryggt.

För övrigt fick alla hosta på mig som förr, och ingen funderade på att någon kunde dö. Alla fortsatte även att göra sådant som man på riktigt kan dö av. Folk fortsatte helt enkelt leva sina liv.

Det tog flera år att inse att jag inte kan leva med permanent ångest. Att livet måste gå vidare, trots sina risker. Trots att döden finns. Man ska och kan vara försiktig, men det är slitsamt att ständigt vara rädd.

Ändå kom rädslan ofta tillbaka. När barnen skulle gå ensamma till skolan. När de låg sjuka i feber. Men rädslan regerade i allt kortare stunder.

De här minnena har gjort sig påminda under de två senaste åren av pandemi. Samhället har nästan hela tiden levt med en kollektiv rädsla, och många har varit rädda på riktigt och länge. Det som dominerar nyheterna nu är inte terrorismen utan corona – andra risker har försvunnit från agendan.

I stället för att påminna oss om att de allra flesta människor faktiskt inte kommer att dö av corona – att vi ska gå igenom det här tillsammans – har finska politiker matat rädslan på ett sätt som i sig är skrämmande.

Vem vågar låta bli att vara rädd när auktoriteterna hela tiden säger att man ska vara rädd? Att det nästan är en medborgerlig plikt att vara det?

Ytterst sällan händer just det i livet som man är mest rädd för. Det händer annat. Tusentals finländare har under de senaste två åren fått besked om att de har cancer. Vissa föräldrar har förlorat sina barn av andra skäl än coronaviruset. Många har dött ensamma. Människor har även dött av corona men också av annat.

Vi kan inte fortsätta mata rädslan. Det hjälper ingen, och allra minst den överbelastade sjukvården.

Numera är jag mest rädd för att så många är rädda. Vad gör det med människor, vad gör det med vårt samhälle? Att gå framåt med rädslan som ständig följeslagare är hemskt. Det vet jag av egen erfarenhet.

ANDRA LÄSER