Insändare: Nord Stream var Rysslands viktigaste hållhake på Tyskland

”Cui bono” (till vems gagn), frågar Torsten Fagerholm i sin ledare om sprängningen av Nord Stream (HBL 23.2). Hans svar är att USA saknar alla taktiska, strategiska eller ekonomiska motiv till sabotage av gasledningen, och skjuter skulden på Kreml, ”som inte tvekat att ockupera och beskjuta kärnkraftverk i Ukraina”.

Det är ett vanligt argumentationsfel att från några observationer sluta sig till en ståndpunkt som inte följer logiskt. ”Maria kör ofta bil. Hon måste vara rik.” Om Ryssland ockuperar eller förstör ukrainska energisystem följer det inte att Ryssland också bär skulden för förstörelse av egen egendom.

Nord Stream var ju den viktigaste hållhaken som Ryssland hade på Tyskland. Så länge man antingen kunde leverera eller stoppa tillförseln av en för Tyskland helt avgörande energikälla, hade Ryssland ett mycket starkt spelkort.

I en tidigare ledare, ”Nord Stream är bluffarens bästa vän” (HBL 29.9.2022), har Fagerholm varit ännu säkrare på att det var just ryssarna som sprängde gasledningen: Man behöver inte spå desto djupare i tebladen för att tolka gasläckorna som ett förtäckt hot: ”Gör som vi säger, sluta stödja Ukraina, annars …” Kreml avfärdar insinuationerna som ”absurda”, men Ryssland har redan gett många prov på att bränna broar och sända övertydliga, aggressiva signaler.

Också här är argumentation av typen non sequitur-slutsatsen följer inte av att tebladen kan tolkas på ett visst sätt.

Vilka kan då vara USA:s motiv?

Taktiska: Genom att frånta Rysslands hållhake på Tyskland är det lättare att få Tyskland att godta de av USA bestämda sanktionerna mot Ryssland.

Strategiska: Enligt amerikansk geopolitisk doktrin utgör en euroasiatisk koalition det enda allvarliga hotet mot USA:s hegemoni. I den tänkta koalitionen är Ryssland en central del tillsammans med Tyskland och Kina. Ett exempel är Zbigniew Brzezenskis bok ”The Grand Chessboard: American Primacy and its Geostrategic Imperatives”.

Ekonomiska: Tyskland tvingas importera sin gas bland annat från USA. Samtidigt förlorar tysk industri i konkurrenskraft mot USA, tack vare att landet måste betala ett betydligt högre pris för sin gasimport.

Jan Otto Andersson, docent i internationell ekonomi, Åbo

Svar Kreml sjabblade själv bort Nord Stream som ”spelkort” långt innan explosionerna, då Gazprom självmant ströp gastillförseln och därmed sin egen trovärdighet. Det gamla energisamarbetet var redan dödförklarat för Europas del – förutom bland marginella putinister som längtade efter ”hållhaken”.

Varför skulle Washington ge en skjuts åt den inhemska inflationen, öka Gazproms intäkter och riskera sitt eget rykte? USA:s LNG-frakt till EU slog i taket redan i januari 2022, amerikanska terminaler och tankers har jobbat för full kapacitet sedan hösten 2021. Chockpriserna påskyndar dessutom EU:s skifte bort från allt fossilt (oavsett ursprung).

På senare år har Seymour Hershs inlägg blivit mer alltmer spektakulära, trots obefintliga belägg: enskilda och anonyma källor, i strid med ansvarigt utgivarskap och grundläggande pressetik. Kanske existerar en internationell skuggvärld med invecklade, djävulska sammansvärjningar, där en marionettmästare utför briljanta ”specialoperationer” under ”falsk flagg”?

Måhända är Hersh ensam med sin insyn i USA:s Joint Special Operations Command, som han hävdar utför ett ”hemligt korståg” på uppdrag av slutna religiösa samfund som Opus Dei och Malteserorden? Eller är förklaringen alldeles enkel: vi har serverats en dålig kopia av Dan Browns kiosklitteratur, helt i samklang med Kremls försök att via desinformation behålla initiativet och kapa agendan.

Torsten Fagerholm, ledarskribent, HBL