Cavalleria rusticana och Pajazzo fick en givande premiär – trots allt

Sällan har en operakväll varit så omskriven på förhand som fredagens dubbelföreställning på Nationaloperan. HBL:s kritiker Jan Granberg var en av 300 i publiken. Det var en fin kväll, men då det är glest mellan raderna får publiken inte samma känsla av att uppleva någonting stort tillsammans, skriver han.

Det går vilt till i Cavalleria rusticana eller På Sicilien. Eduardo Aladren (Turiddu) förlorar en armbrytning.
Där satt vi 300 lyckliga tittare utspridda på Operan i en sal med plats för 1 300 personer. Det kändes onekligen tomt med ett avstånd på två bänkar och tomma bänkrader till närmaste granne. Men skönt var det också att få vara med om en självständig, lite trotsigt fungerande tolkning av regionförvaltningens knepiga direktiv. Operans egen bedömning av säkerheten krävde ingen egentlig indelning i sektioner och inga extra bajamajor i korridorerna men däremot en hel del vägvisande personal. Dagen innan lär en kontrollör ha gett grönt ljus och den polis som dök upp på premiären var snarare en gemytlig trivsam figur. Det blev en efterlängtad och oemotståndlig liveupplevelse.
ANDRA LÄSER