Krönika: Hej fotbollen, ishockeyn och resten av idrotten – visst ses vi på Pride?

I juni firar vi pridemånad för att uppmärksamma allas lika rätt till kärlek och att vara sig själva.

Med tanke på att regnbågsflaggor också i år bränts i Finland, att homo- och transfobin är rätt utbredd och att personer fortfarande blir uppsagda på grund av att de tillhör en sexuell minoritet behövs pride för att få till attitydförändringar och bryta ner skadliga strukturer i samhället.

Ingenstans är könsuppdelningen så stark, ingenstans är homo- och transfobin lika tydlig och ingenstans är manlighet och machokultur den gällande normen lika mycket som inom idrotten.

En färsk studie gjord av internationella spelarföreningen i fotboll (FIFPRO) tillsammans med nordamerikanska spelarföreningarna inom basket NBPA (National Basketball Players Association) och WNBPA (Women's National Basketball Players Association) visar att trakasserier, rasism och homofobi är en del av toppidrottarnas vardag på sociala medier.

Problemet med sexism, rasism och homofobi är ett globalt fenomen och också i Finland utsätts idrottarna för påhopp från såväl publik som på sociala medier.

Pridemånaden och pridemarscherna skulle vara ett ypperligt tillfälle för de stora grenarna, förbunden, klubbarna och idrottarna att synligt ta ställning för allas lika rätt och samtidigt ta avstånd från homofobin, sexismen och rasismen.

Ändå är det uppseendeväckande få förbund, klubbar och (herr)idrottare som deltar.

I Sverige har tränarna för herrlandslagen i fotboll och ishockey gått sida vid sida i prideparaden i Stockholm iklädda regnbågsfärgade landslagströjor.

I Finland lyser idrotten med sin frånvaro under prideevenemangen i Helsingfors och på andra orter.

Var är HJK:s fotbollsherrar? Var är ishockeykillarna från HIFK? Var är ishockeyförbundet? Var är fotbollen? Var är någon förening överhuvudtaget?

– Vi måste vara försiktiga vilka frågor vi tar ställning till så att vi inte retar upp våra supportrar, sade en klubbledare åt mig för ett par år sedan då vi talade om pride.

Inom idrotten hörs ofta homofobiska och sexistiska rop från läktarna. Hittills har jag inte sett ordningsvakter ingripa i dessa fall trots att klubbarna blivit bättre på att ingripa vid rasism.

Det är rätt talande. Machokulturen, homofobin och sexismen sitter så djupt i idrottens strukturer att ingen reagerar på dessa rop.

Dessutom duger de homofobiska supportrarnas pengar för föreningarna och väger ofta tyngre än att öppet försvara mänskliga rättigheter och de som tillhör sexuella minoriteter.

Då idrotten år 2022 tar ställning och lyfter fram sexuella minoriteters rättigheter är det – precis som i jämställdhetsfrågor – oftast kvinnorna som gör det.

Heidi Pihlaja, utvecklingschef för damfotbollen på Bollförbundet, skriver i Nationella ligans (damligan) kolumn om hur idrotten släpar efter i utvecklingen:

"Samtidigt som resten av Finland funderar att det kanske börjar vara lite föråldrat att färga företagslogon i regnbågens färger har finländsk idrott inte ens kommit i gång. Å andra sidan gäller samma sak hela idrottsvärlden. Enligt Fifas (internationella fotbollsförbundet) rapport från 2019 fanns det 130 000 professionella herrspelare i världen. Av dem hörde 0,01 procent till sexuella minoriteter. De var sammanlagt två."

Då fotbollsspelaren Jake Daniels i maj kom ut ur skåpet var det en världsnyhet. Så gott som alla storklubbar hyllade honom på sociala medier och spelkamrater tackade honom för sitt mod.

För ett år sedan berättade Luke Prokop, som första hockeyspelare med NHL-kontrakt, att han är homosexuell. Också han möttes av unisona hurrarop från offentligt håll.

Det kan ses som ett steg i rätt riktning då herrspelare vågar vara sig själv. Men samtidigt visar fallen att det återstår ett stort jobb inom idrotten.

Att en människa vågar vara sig själv borde vara en självklarhet – inte en avvikelse som måste lyftas fram. Speciellt som samma klubbar som hyllade Daniels och Prokop varit med och skapat och upprätthållit den kultur som gjort och gör det omöjligt för många att vara sig själva i idrottssammanhang.

För att alla ska känna sig välkomna som de är måste idrotten genomgå en stor attityds- och värderingsförändring.

Så länge maktens män väljer att blunda för behovet av jämställdhets-, likabehandlings- och inkluderingsarbete kommer det inte att ske någon större förändring inom idrotten. 

Så länge det bara är kvinnor som är intresserade av dessa frågor kommer idrotten att fortsätta släpa efter i samhällsutvecklingen.

Så länge de med makt nöjer sig med status quo kommer sexismen och homofobin fortsätta att frodas inom idrotten.

År 2020 presenterade Finlands center för etik (FCEI/SUEK) inom idrotten sin stora utredning om trakasserier inom finländsk tävlingsidrott. Resultatet var nedslående: 

Var tredje kvinnlig idrottare över 16 år har utsatts för sexuella trakasserier och var fjärde för trakasserier på grund av kön. Sexistiska och homofoba inställningar och värderingar är djupt förankrade i idrottens strukturer i Finland.

Under våren har trakasseri- och ledarskapsskandalen inom Olympiska kommittén varit i nyheterna först dagligen och sedan varje vecka.

Trakasserier, opassande beteende och sexism sitter djupt i idrottens strukturer och det homogena och föråldrade ledarskapet som existerat och fortfarande existerar i maktens korridorer är det största enskilda hindret för att idrotten ska utvecklas och bli rumsren.

Experter har redan en längre tid talat för kvotering inom idrotten för att få in flera kvinnor i ledarpositioner eftersom män ofta av gammal vana väljer in andra män på ledande poster inom idrotten.

– Vi kvinnor måste få chansen att visa att vi kan klara av de här svåra jobben. Det behövs flera kvinnor som förebilder. Ju fler som syns och lyckas på synliga poster, desto fler kommer att vilja följa efter. På det sättet skapar vi en positiv spiral, sade fotbollslandslagets tränare Anna Signeul i en HBL-intervju år 2019.

Men det räcker inte med att bara kvotera in fler kvinnor. Också verksamheten måste anpassas.

– Tränarutbildningen är skapad av män för män och det är ett problem. Det finns så många oskrivna regler inom idrotten som gynnar männen. Det handlar om attityder, den utbredda machokulturen och vilka förväntningar det finns på proffstränarna. Familjelivet passar helt enkelt inte in där, sade Signeul.

För att det ska ske förändring och förbättring måste vi män ta ansvar. Det är männen som sitter på den största makten inom idrotten och det är männen som kan påverka verksamheten och via det den allmänna opinionen.

Varför är det då (nästan) bara kvinnorna som jobbar för minoriteternas och de utsattas rättigheter?

Det är rätt beklämmande att det i vårens diskussioner under och efter skandalen på Olympiska kommittén nästan uteslutande varit kvinnor som talat för förändring, om lösningar och om att det behövs fler kvinnor och mer jämställdhet inom idrotten.

"På det nationella seminariet 'Tehdään enemmän, tehdään paremmin' för jämställdhet inom idrottsorganisationer lyste männen med sin frånvaro. Eller rättare sagt, de med mest makt inom idrottsorganisationerna i Finland var inte närvarande. Seminarieutrymmet var glädjande nog fyllt av en massa deltagare med kunskap och erfarenhet och rätt attityd. Men de personer med mest makt inom idrotten är inte intresserade av jämställdhetsfrågor, inte ens efter vad som hänt våren 2022", skriver Henrika Backlund, generalsekreterare på Finlands Svenska Idrott i ett inlägg på Kvinnoorganisationernas centralförbunds sajt.

På tal om pride: Att färga sin klubblogo i regnbågens färger en gång om året var någon gång en bra början. Att delta i den egna stadens eller kommunens prideevenemang borde vara en självklarhet. Att stå upp för, respektera och värna om mänskliga rättigheter är inte något idrotten kan välja att göra eller inte göra – det är något de enligt lagen måste göra.

Därför hoppas jag se idrottens ledande organisationer, förbund, klubbar, idrottare och framför allt idrottens män delta i prideparaden i Helsingfors den 2 juli.