Liimatainens trinda figurer fångar fantasin

Trinda, tillgivna och förtrollande. Matias Liimatainen är keramikern som skapar figurer som sprider glädje. Själv vill han skapa skulpturer som betraktaren kan identifiera sig med.

Matias Liimatainen är keramikern som skapar varma och vänliga skulpturer där mixen av hantverket, glasyrerna och fantasin når härliga höjder. Kaninen i famnen heter Jump.
Det är ur vanliga vardagliga föremål som Matias Liimatainen fångar upp element som han använder för att skapa sina skulpturer, ur sardinburkar och snapsglas, ur skålar och koppar. Några gränser för hans fantasi finns inte, snarast är Liimatainen av den åsikten att han har skäl att tygla sig.

Keramik

Keramik är flertusenårig konst som ger oss allt från vardagliga bruksföremål och kakel för väggar och golv till unika skulpturer och utsökt hantverk. I den artikeln i vår serie träffade vi Caroline Slotte, professor i keramisk konst vid Konsthögskolan i Oslo. I artikel två mötte vi Karin Widnäs i Fiskars som låter bygga Finlands första keramikmuseum.
– Jag har barnslig fantasi och behöver behärska den för att inte gå till överdrift. För mig är det viktigt att betraktaren kan identifiera sig med min konst, och då ska den inte vara för tillkrånglad, säger Liimatainen.
Och visst kan betraktaren identifiera sig, känna sympati och värme inför keramiska skulpturer som är fullkomligt avväpnande i sin framtoning och vänliga runda väsen.
Den matta sträva svarta ytan och det lätta gyllene ornamentet resulterar i en spännande figur. Den här heter Golden Origo.
Matias Liimatainen, 28, växte upp på landsbygden i Nivala nära Karleby, i en familj med åtta barn, och syskonen satt ofta tillsammans och ritade och tecknade. En bror är grafiker men i övrigt ser han inte konstnärlighet som en utpräglad gemensam nämnare för familjen.
– Fast morfar var väldigt skicklig på att göra djurskulpturer i trä och har inspirerat mig mycket. Jag var 15 när jag flyttade till Tammerfors för att gå i Tamperen kuvataidelukio där jag kom att arbeta med keramik.
Efter studenten kom Liimatainen direkt in på Konstindustriella högskolan och linjen för keramik och glas.
– Jag studerade aktivt i tre fyra år men så fångade mina skulpturer och keramiska arbeten mig så jag har inte slutfört studierna. Men efter stipendieresan till Japan ska jag ta itu med det, säger han.
Men den röda tråden är att hålla mig till ett tema som jag utvecklar och behandlar på nya sätt. En ny skulptur är med andra ord följden av en tidigare.

Keramik i Japan

Finlands Japaninstitut har beviljat Liimatainen så kallat residensstipendium för arbete och forskning i Shigaraki, och senare i höst är han på väg dit för en sex veckors vistelse.
Shigaraki har en uråldrig historia som centrum för keramik i Japan, själva staden antas ha uppkommit fem sex hundra år före vår tideräkning, möjligen ännu tidigare, och 742 var Shigaraki i några månader huvudstad i det kejserliga imperiet.
Bland andra har åtminstone två uppmärksammade finländska keramiker, Kim Simonssen och Natalie Lahdenmäki arbetat i Shigaraki
– Jag ska arbeta med och låta mig influeras av den japanska keramiska konsten i allmänhet och den regionala i synnerhet samt av de japanska bruksföremålen och den japanska vardagen. Stipendiet täcker vistelsen med uppehälle och studier och ger mig möjlighet att skapa, säger Liimatainen och berättar att han har läst japanska vid Helsingfors universitet sedan i våras då beskedet om stipendiet kom.
– Jag påstår verkligen inte att jag talar flytande men har lärt mig de viktiga artighetsfraserna och så kan jag läsa japanska tecken.

Sardinburken som öron

Matias Liimatainen formger sin keramik både genom att bearbeta leran fritt med händerna och genom att gjuta lera i former. Han blandar sina glasyrer själv för att få fram den exakt rätta nyansen och glansen.
– Jag tycker om att mixa material och göra oväntade kombinationer. Skulpturen i sträv svart matt lera får överraskande lyster genom gyllene ornamentik.
Liimatainen formar också mer naturtrogna djurfigurer, som eleganta enhörningar som samtidigt är burkar.
Goldilocks. Den keramiska skulpturen mäter ungefär en halv meter i höjd, och ser onekligen ut som en frestande marsipanfigur.
Och formerna är uttryckligen bekanta banala bruksföremål som i hans figurer får en helt ny betydelse. Sardinburken återkommer som öron på en robot i keramik, snapsglaset från Ikea som ben på en grön kanin.
– Det är spännande och krävande att hantera befintliga föremål och låta processen föra. Jag har vanligen en klar bild av vad jag ska göra men det slutliga resultatet lever med skeendet.
Eftersom Liimatainens fantasier inte känner några gränser ger det pågående arbetet med en skulptur idéer till och infallsvinklar för nya föremål och senare projekt.
– Men den röda tråden är att hålla mig till ett tema som jag utvecklar och behandlar på nya sätt. En ny skulptur är med andra ord följden av en tidigare.
Man kan se två tydliga teman i Liimatainens konst, dels de mer stramt hållna djurskulpturerna i svart eller vitt med gyllene horn, dels de mer lekfulla figurerna med runda former.
Figurerna påminde tidigare om robotar men de nyaste alstren har antagit en ny skepnad som ändå är igenkännbar i stil och väsen.
– Keramikkonst är både fortlöpande och föränderlig utveckling. För mig är det viktigt att jag kan stå för min konst, jag ska själv vara nöjd.

Drömmen om en metrostation

Liimatainens figurer är ungefär femtio centimeter höga och kräver visst rum för att både få plats och komma till sin rätt.
– Storleken är lite problematisk för stora figurer kräver också stora brännugnar. Så nu leker jag med tanken på att skapa tredimensionella reliefer att ha på väggen. Egentligen är min dröm att få gestalta en hel metrostation.

Matias Liimatainen

Född 1989.
Student från Kuvataidelukio i Tammerfors, sedan 2009 studerande vid Konstindustriella högskolan, numera Aalto-universitetet.
Medverkat i närmare tjugo utställningar i bland annat Fiskars, vid Finlandsinstituten i Paris och Stockholm, samt i London, Milano och Söul och i gallerier och museer i Helsingfors.
Aktuell i slutet av året med medverkan i en utställning på Lokal Gallerie i Helsingfors.

Gammal konstform

I Finland var keramiska bruksföremål ytterst sällsynta så sent som på medeltiden, och förekom endast i de mest förmöga familjerna.
Småningom kom tyskt stengods och holländsk fajans till Finland.
Men det var först när Gustav Vasa, som grundade Helsingfors 1550, engagerade tyska krukmakare för tillverkningen av ugnskakel som den finländska produktionen av keramiska bruksföremål kom i gång i större skala.
Innan Rörstrand grundade sitt dotterbolag Arabia 1873 fanns flera fajansfabriker i Finland men det var först genom Arabia som serietillverkning av hushållsporslin fick fart.
Enligt en undersökning gjord 1965 av Tuuli Ervola gällande 1870-talets Helsingfors ägde en arbetarfamilj i medeltal en handfull keramiska tallrikar, några kaffekoppar och ett par fat.
Samtidigt fanns det tjänstemannafamiljer som hade 120 tallrikar, 36 kaffekoppar och 36 tekoppar.
ANDRA LÄSER