Presidentens makt: inga förändringar behövs

Sedan slutet av president Urho Kekkonens ämbetsperiod har presidentens maktbefogenheter varit ett ständigt tema på politikens agenda. I dag för man inte längre en diskussion om den saken. En viktig demokratiseringsprocess har kommit till sitt slut.

Presidentens verkliga makt beror på lagstiftningen, omständigheterna och personen. Under samma regeringsform lät Ståhlberg riksdagen och regeringen ha en framträdande roll. Under Kekkonens tid koncentrerades makten hos presidenten.

Efter kriget blev utrikespolitiken den viktigaste livslinan för Finland. Vi måste förstärka vår internationella ställning för att bevara vår självständiga status. Kunniga presidenter blev främsta politiska ledare. Med Sovjetunionen, en centralstyrd stat, hade personliga relationer en stor betydelse.

Under Kekkonens tid var det demokratin som fick vika för utrikespolitiken. Valresultaten spelade inte någon större roll. Lojaliteten mot presidenten belönades. Makten koncentrerades i presidenten händer.

Mauno Koivisto inledde demokratins motoffensiv i slutet av Kekkonens ämbetsperiod. Många ändringar gällande presidentens maktbefogenheter genomfördes. Presidentens ämbetsperioder begränsades till två. Rätten att upplösa riksdagen begränsades. Presidentens utnämningsmakt minskades. Presidentens roll i lagstiftningsprocessen försvagades.

Man gick över till direktval av presidenten. Främsta orsaken var att förhindra svarta hästars val som följd av ett politiskt spel. Men tanken var också att öka demokrati och garantera presidenten en status ovanför partipolitiken.

Det stora beslutet var att vid Finlands inträde i den europeiska ekonomiska zonen och EU tolka EU-politik som inrikespolitik. Man gick så långt att riksdagen uttryckligen uttalade sig att EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik hör till riksdagens och regeringens domän.

Detta var svårt för presidenten att godkänna. För att göra saken klar, tog riksdagen uttryckligen samma ställning då grundlagen reformerades år 2000. President Halonen ville ändå delta i alla EU:s toppmöten. Detta och svårigheter i den utrikespolitiska beslutsprocessen inledde en tioårig kamp om presidentens makt.

Då president Niinistö tog sitt ämbete, fick vi nya grundslagsregler. Presidenten deltar inte i EU:s toppmöten. Riksdagen avgör en utrikespolitisk tvist mellan presidenten och statsrådet.

Trots dessa förändringar kan man säga att Niinistö är en stark utrikespolitisk ledare. Niinistö har läst sin grundlag som säger att utrikespolitiken leds av presidenten i samråd med statsrådet. Presidenten leder och kommer före statsrådet. Han följer noggrant grundlagen men kan också utnyttja sin makt.

Det spända utrikespolitiska läget stärker också presidentens roll. Presidenten är den centrala personen i våra relationer med Ryssland och USA. Förhållanden till dessa länder är avgörande för vår framtid. Nu kan det till och med vara bättre att presidenten inte sitter på EU:s europeiska rådsmöten.

Men det otroliga är hur presidenten har kunnat samla alla partier bakom sin utrikespolitik. Niinistös försiktiga men tydliga sätt att gå framåt uppskattas. Hans sätt att samla partiledare och leda den utrikespolitiska debatten har gett honom en stark roll.

I utrikespolitiken har presidenten, utrikesministern och statsministern alla en roll. Nationen skall alltid utnyttja den bästa resursen. Den nya grundlagen visar att systemet fungerar väl. Nu är en lång process slutförd.