Andra chansen

Statsminister Juha Sipilä hotar med nyval om vårdreformen faller. Det visar att han inte gått igenom alla redskap i demokratins verktygslåda. Dags för en minoritetsregering?

I Finland skall vi ha majoritetsregeringar som sitter perioden ut. De bereder väg för stabilitet och ger konsensus för nödvändiga, pragmatiska beslut. Allteftersom detta blivit grundpelaren för landet har betydelsen av regeringsprogrammet som dokument stärkts. I grunden ligger tanken om ett handslag som skall hålla i fyra år. Trist, inga excesser, en form av byråkratiserad politik. Men också på många sätt stabiliserande och ingen kan förneka att det behövdes en bred samsyn för att komma ur 1990-talets recession.

Men fungerar detta längre i dag som ledstjärna? Varför behöver vi breda majoritetsregeringar då pragmatism inte längre är ledstjärnan för politiken? I stället ser vi i dag ett förvånansvärt tydligt partipolitiskt hemåtdragande, deloptimering och direkt klientelism.

När Jyrki Katainen avgick som statsminister var det en självklarhet att sexpackskonstellationen skulle fungera i samma breda uppsättning som tidigare. När Juha Sipilä tillträdde blev det igen en bred regering. Nu är den förvisso smal efter att Sannfinländarna delade på sig i två grupper, men likväl var den självklara tanken att också den nygamla regeringen skulle ha en konstruerad majoritet med Blå framtids stöd. En majoritetsregering är bekväm och effektiv. Man behöver inte förhandla med oppositionen utan regeringspartierna kommer sinsemellan överens om allt.

Övertron på breda majoritetsregeringar har blivit en nationell tvångströja. Tron föddes under ett annat tidevarv, men i dag lever vi i en annan värld. Låt oss tänka tanken: Blå framtid imploderar och endast två partier fortsätter i regeringen med 87 platser i riksdagen av 200, alltså en minoritet. Vad händer då? Regeringen måste då naturligtvis förhandla med de övriga riksdagspartierna om sina allra viktigaste lagförslag. Ibland kan det handla om enskilda lagförslag, men ofta skulle det handla om större helheter, till exempel statsbudgeten eller vårdreformen. Arbetsdrygt, javisst, men inte alls odemokratiskt. Oppositionens roll skulle bli mera statsbärande. Regeringen skulle vara tvungen att vara på ett helt annat sätt lyhörd än nu. Så fungerar det i många länder. Att gå in för minoritetsstyre skulle förvisso lägga om hela arbetssättet i regering och riksdag, men frågan är om inte det är det som Finland skulle behöva – större virilitet i politiken, lyhördhet och nya former av handslag.

Minoritetsregeringar ger inte automatiskt ett bättre resultat. Däremot är det tydligt att nuvarande kultur inte mera gagnar landet, vilket inte heller ett nyval skulle göra, eftersom problemet ligger på ett annat plan. När Sannfinländarna splittrades borde regeringen Sipilä ha antingen fallit eller fortsatt som en minoritetsregering. Ger Elina Lepomäki Sipilä nu andra chansen?