Insändare: Är Ryssland någonting att lita på?

Samröre mellan nationer kan ske i olika former. Välvilligt inställda länder kan etablera och utveckla ekonomiska relationer i form av handel som gynnar båda parter. Gränsöverskridande kulturellt samarbete erbjuder invånarna inspirerande upplevelser och insikter. Oförmåga att respektera en angränsande nations statsskick, etnicitet och värderingar leder ofta till militära hotbilder och konflikter. Europa upplever nu det skrämmande sistnämnda alternativet.

Mycken kritik har riktats mot Tysklands ”blåögda” samarbete med Ryssland, framför allt inom energiförsörjningen. ”Borde inte den tyska ledningen ha förstått vilken risk den tog då beroendet blev allt större?”, lyder den aktuella kritiken. Förbundskansler Angela Merkel agerade dock i tron att handelskontakterna skulle bidra till ett, på alla områden, fredligt och för båda parter gynnsamt samröre. Kritiken har varit högljudd och i många fall präglad av efterklokhet. Men under Merkels år vid rodret upplevdes endast fåtaliga kritiserande röster. Det kan väl inte vara fel att befrämja ekonomiskt och kulturellt utbyte?

Varför valde Ryssland (läs: Putin) att inleda och fortsätta sitt katastrofala krig mot Ukraina i stället för att utveckla kontakterna med västvärlden? Professor Kari Tarkiainen, tidigare chefdirektör för riksarkivet, presenterar intressanta analyser i en färsk artikel. Enligt Tarkiainen präglas den ryska klassiska litteraturen av ett nära samförstånd med nationens imperialistiska tradition.

Aleksandr Pusjkin, Nikolaj Gogol, Fjodor Dostojevskij, Leo Tolstoi och Aleksandr Solzjenitsyn och mången annan skrev i en anda som hyllade det heliga Ryssland och lät sig förtrollas av tsarväldets glans. Kulturen, inklusive målarkonsten och musiken (många namn kunde nämnas), välsignade och godkände den egenmäktiga och stränga autokratin. Mången konstnär och vetenskapsman skapade den ryska andliga storheten, som också lyfte den stora nationen till en civilisationens stormakt.

Tarkiainen framhåller att utvecklingen i Tyskland under första delen av 1900-talet uppvisade liknande tendenser. Han ställer frågan om J.W. Goethe och Richard Wagner var medansvariga till judeförföljelserna.

Ryskfödde professorn Mihhail Lotman, väl förtrogen med och stor beundrare av Pusjkin, anser att Rysslands nationalpoet bär sitt tunga ansvar för de illdåd som nu utförs i Ukraina. Enligt Tarkiainen har kulturen också sina mörka sidor. Genom tiderna har den berättigat till flera missdåd. Han betonar att vi dock inte bör låta hatets vågor skölja över intresset för den ryska kulturen.

Lotman hänvisar till den kända pianisten Myrna Hess, som under bombningarna av London spelade tyska klassiska verk för den brittiska allmänheten. Detta för att hon vägrade låta nazisterna tillägna sig hela den tyska kulturen. Tarkianen avslutar sin artikel med förhoppningen att förhållandet till den ryska kulturen skulle upplevas på liknande sätt för att inte lämna den åt Vladimir Putin och hans själsfränder.

Tarkiainens idéer ger oss god anledning att, trots det förödande och fördömliga kriget i Ukraina, också anlägga en mer nyanserad inställning till vårt östra grannlands historiska och kulturella arvsfaktorer.

Tom Palmberg, Helsingfors