Krönika: Att sortera sopor, bära vatten och skriva roman i Rom

Vad som helst kan hända i Rom, det är sedan gammalt. Och mycket riktigt, jag hinner bara stiga över tröskeln innan jag varnas för att inte tvätta kläder samtidigt som diskmaskinen är på, för då är det risk att elen går. 

Följande dag kommer det inget vatten när jag ställer mig i duschen. Ett större vattenrör har gått sönder i utkanterna av staden. Som tur är finns det en uråldrig vattenkälla på andra sidan gatan, vid kyrkan Santa Sabina. Det är bara att gå dit med kannor och hinkar. Någon dusch blir det inte tal om, det blir kattvätt med våtservetter. Vattnet kopplas på ett par dagar senare och då känns livet som en fest.

Stället jag bor på heter Circolo Scandinavo, Skandinaviska Föreningen, som grundades 1860 och har alltså funnits sedan Strindbergs och Ibsens tid. Just nu är detta nordiska konstnärsresidens inhyst i ett hus på Aventinen, en av Roms sju kullar. Huset ligger mitt emot kyrkan Santa Sabina och dess park med apelsinträd, pinjer och fantastisk utsikt över Rom.

I huset finns plats för fyra konstnärer. Under min första månad delar jag kök med två finska poeter och en norsk konstnär.

Tidigare har jag bott i Trastevere i flera repriser, där föreningen hade sin adress i många år. Att bo och arbeta på andra sidan floden var något helt annat än den stillsamma tillvaron här på Aventinen. Det var ständigt liv och rörelse i Trastevere, tjutande billarm, horder med turister och en gång när jag bodde där var det musikfestival i princip dygnet runt i flera veckor. Det enda jag saknar från Trastevere är kaféet vid hörnet, Settimiano. Dit gick jag i pyjamas och drack cappuccino och åt en cornetto.

Aventinen är mest nunnor och munkar som stillsamt går från parken till vesper. Jag har under en månad endast en gång hört ett billarm. Läget är svårslagbart. Går jag åt nordost kommer jag till Cirkus Maximus, där det ett stenkast från kapplöpningsbanan finns en ingång som leder till saluhallen Mercato di Campagna Amica, Bondens marknad, som håller öppet på lördagar. Går jag åt sydväst kommer jag till Testacchio, en stadsdel med några av Roms bästa restauranger. Perilli är högljutt och familjärt, medan Volpetti är snofsigare och lugnare.

En dag får jag ett klurigt meddelande i vår gemensamma Whatsapp-grupp. Det är från den norska konstnären. 

Hon skriver att vi tre övriga återfinns ute i trädgården, i hennes tolkning. Jag sitter visst på det anrika tehuset, Babington’s Tearoom när jag nås av meddelandet och skyndar mig över Marsfältet tillbaka till Aventinen.

Jag låser upp den gröna porten och ser genast en ribba som står lutad mot palmen mitt på gräsmattan. Det måste föreställa den finska poeten, han som i flera år har skrivit på en sparsmakad diktsamling som ska ges ut i storformat.

Jag söker länge efter den andra finska poeten och mig själv. Jag hittar mig nära trappan som leder till ytterdörren, i form av ett guldband som går från bananträdet till häcken. Fråga mig inte hur jag vet att det är jag. Det är värre med den andra finska poeten. Jag tror för en sekund att han är pappret som ligger ihopskrynklat på gräsmattan. Tills jag hittar stektermometern som är instucken i gräset. Det är han! Han talar om världens undergång, om tiden som tar slut.

Samma dag som trädgårdsmästaren arbetar ute i vår trädgård nås jag av ännu ett meddelande från den norska konstnären. 

Hon befinner sig på universitetet och har precis kommit på att den andra finska poeten, det vill säga stektermometern, fortfarande ligger kvar instucken i gräsmattan. Hon ber mig avlägsna den, så att den inte i misstag hamnar under gräsklipparen.

Jag går ut och möter en charmerande trädgårdsmästare som talar engelska. Jag förklarar att stektermometern föreställer en finsk poet. Han tittar roat på mig och på stektermometern och lovar att inte röra den.

Vi turas om med att ta hand om soporna. På väggen i köket finns ett schema som löper veckovis. Jag tar det hela väldigt allvarligt och följer noga med om och när kompost, blandavfall, påsen för plast och metall, samt kärlet för glas och det för papper, är redo för sopstationen. På väg till matbutiken passar jag sedan på att föra påsen med plast och metall. Intill den står något jag aldrig tidigare sett i Rom. Elbilar på rad som laddas.

Jag lever i tron att Rom utvecklats rejält, främst när det gäller sophanteringen, sedan jag senast var här 2019. Ända tills jag en dag sätter mig på flyget via München till Helsingfors och råkar ha platsen bredvid en romersk neurolog. 

Han ler överseende när jag lägger ut texten om stadens utveckling. Neurologen påpekar att jag ju bor på Aventinen, ett av stadens rikaste och bäst organiserade områden. Han bor kvar i utkanten av Rom där han växte upp och intygar att soporna fortfarande är ett enormt problem och att elbilarna lyser med sin frånvaro.

Vi börjar prata om fotboll istället. Han är på väg till Salzburg för att heja på fotbollslaget AS Roma. Jag nämner att jag sett Roma spela på Stadio Olimpico, det måste ha varit i oktober 2006. Jag nämner att jag skrivit dikter om den legendariska Roma-spelaren Totti, han som förblev sin klubb trogen under hela sin tid som spelare. Jag nämner att jag drar paralleller mellan Tottis fotbollsskador och alla söndervittrade skulpturer som Rom är proppfullt med. Men Totti var inte skadad just i oktober 2006, svarar neurologen, som aldrig missar en hemmamatch. Du har rätt, svarar jag. Poeter är inte så noga med fakta, det är de språkliga bilderna vi vill åt.

Och ja. Astman lugnade ner sig redan dag två, huden är återfuktad och romanen påbörjad.