Krönika: Nej, du behöver inte sluta löpträna bara för att du har ont i knät

Många har uppfattningen att idrott sliter kroppen. Åldrandet anses vara en obotlig sjukdom, som oundvikligen leder till sämre resultat, minskad aktivitet och skador här och där. Det är inte sant. Hårdträning kan belasta kroppen, slita på ligament och broskvävnad, men det finns inget som sliter kroppen lika mycket som stillasittande.

En Ironman ställer ganska stora krav på kroppen. Här springer Storbritanniens Chris Wild maratonloppet i Ironman Tallinn.
KrönikaMarcus Lindqvistmarcus.lindqvist@hbl.fi
25.08.2022 21:09 UPPDATERAD 25.08.2022 21:26
En vän till mig hade ont i knät. Han besökte en läkare. En magnetbild visade att han hade en svullnad, en ruptur i menisken och sliten knäled. Läkaren var onådig:
– Lägg av med löpningen. Du kan spela golf i stället, tyckte han.
Min 35-årige vän var lindrigt sagt förkrossad. Jag uppmanade honom att söka upp en specialist. Det finns absolut ingenting i litteraturen som skulle tyda på att löpträning påskyndar artros, snarare tvärtom: löpning förebygger artros. Jag tyckte också att det lät lite märkligt att en 35-åring med sunda vanor har långt framskriden artros.
Ortopeden hade en annan åsikt än den första läkaren: knät är bara lindrigt överansträngt, brosket är inte längre i nyskick, men inte heller utslitet, och meniskskadan behöver inte åtgärdas.
I somras satte han nytt personbästa på halvdistanstriathlon. Ett lopp som består av 1,9 km simning, 90 km cykling och 21 km löpning.
Det är ganska få som har en perfekt kropp. Ännu mindre de som fyllt trettio.
Jag har varit många gånger på magnetundersökning. MRI ser allt. Min osymmetriska ryggrad. Min luggslitna akillessena. Spåren av metallskruvar som avlägsnades från mitt lårben för tio år sen.
Radiologens färska utlåtande om min höft var värsta skräcknovellen. Broskslitage, en labrumskada, lite inklämningssyndrom, en lite ovalt formad höftkula, och en ruggig glutealsena.
Än sen då? Jag hade lite besvär med höften under sommaren, men ingenting av det som framkom var någonting oroväckande. Normalt slitage. Osymmetrisk höftkula sannolikt medfött.
Min mycket kunniga läkare bedömde att det var den slitna glutealsenan som förorsakade mina besvär. I stället för att vila uppmanade hon mig att träna höftmusklerna för att stärka den mediala glutealmuskeln och avbelasta senfästet. Två månader senare kan jag säga att hon hade rätt, efter att bland annat ha kört en Ironman (3,8 km simning, 180 km cykling och 42 km löpning) utan problem.
Ligamenten som förbinder muskler med ben blir starkare av träning. De blir också lätt repade av hård ansträngning, i mitt fall exempelvis 600-900 timmar triathlonträning om året de senaste 25 åren. Reporna skapar ärrvävnad, som ibland kan ge upphov till irritation. Det här är ett fenomen som många känner till, utan att nödvändigtvis känna till bakgrunden. Akillessenorna kan flamma upp ibland. Knälederna kan vara stela ibland. Höftlederna kan vara ömma ibland. Plantar fasciitis (Inflammation i fotsulans bindvävsskikt) är ett problem som tyvärr är bekant för många löpentusiaster. Det är inte ett hinder för att träna också som äldre, men för varje år blir det viktigare att stärka alla små muskler som stöder knän, vrister och höft.
"Jag är 41 år gammal och vill inte inse faktumet att mina kilometrar verkar vara förbrukade … kroppen har slitits av hårdträning som inte alltid är hälsosam", skrev Henrika Backlund, före detta triathlet, generalsekreterare för Finlands svenska idrott, och fortfarande elitmotionär, i en kolumn i HBL nyligen.
Många har uppfattningen att idrott sliter kroppen. Åldrandet anses vara en obotlig sjukdom, som oundvikligen leder till sämre resultat, minskad aktivitet och skador här och där. Det är inte sant. Hårdträning kan belasta kroppen, slita på ligament och broskvävnad, men det finns inget som sliter kroppen lika mycket som stillasittande. Brosk fungerar som stötdämpare i lederna, så det är väl rimligt att tro att det sliter på brosket att springa, hoppa och härja. Men de största riskfaktorerna för artros är inte löpning, cykling eller någon annan sund aktivitet, utan övervikt, rökning och metaboliskt syndrom. De sistnämnda är också de största riskfaktorerna för problem med akillessenan, plantar fasciitis och en rad andra problem. Inte träning. Läkare som nonchalant uppmanar folk att lägga av med sitt motionsintresse helt och hållet borde bli av med sin legitimation.
Enligt en metaanalys som publicerades i Journal of Orthopaedic & Sports Physical Therapy löper motionslöpare betydligt mindre risk att drabbas av artros än passiva människor. Av motionslöpare är det bara 3,5 procent som lider av symtomatisk artros i knät, jämfört med 10,2 procent av kontrollgrupperna. Aktiva tävlingslöpare löper dock större risk, 13,3 procent rapporterade symptom, men det finns inget som exempelvis tyder på att löpning förvärrar artros.
Det är klart att det är svårare att uppnå resultat som äldre, det krävs mer tid för återhämtning och kroppen behöver mera uppmärksamhet än förut. Men det är inte en dödsdom att fylla trettio, fyrtio eller ens sjuttio. Det är inte slutet på livet att ha en förtjockad akillessena. Tvärtom, rätt slags rehabilitering kan få fibrerna att förnya sig och omorganisera sig. Jag har bekanta som sprungit personbästa på maraton efter att ha fyllt femtio. Det kan förstås vara bra att ibland alternera löpträning med exempelvis cykling och skidåkning för att ge kroppen mer tid att återhämta sig.
Jag nämnde artros, så det finns säkert skäl att inflika att det inte heller innebär slutet. Jag har en bekant som tvingades operera in en knäprotes för ett antal år sedan. Han cyklar fortfarande i veteranklass. I herrar över 70 år håller han världsklass. Snittar fortfarande 40 km/h i 20 km tempo.
Jag måste givetvis infoga en varning här: En akut skada kan ibland kräva vila.

Det är skillnad mellan en akut, rodnande och bultande seninflammation och en gnagande, ihärdig och återkommande värk. Men det finns också olika typer av akuta skador, av vilka en del kräver åtgärder eller vila, andra inte.
Förra året var lite mer problematiskt för mig. Jag knäckte ett par revben då jag kraschade med cykeln på blixthalka under vintern. Magmusklerna var en enda stor kramp då jag försökte springa. Det knäppte till i revbenen då jag böjde mig över cykeln. Det blixtrade till varje gång jag gjorde en voltvändning i simhallen. Jag bara bet ihop. Jag visste att brutna revben läker av sig själva. Jag hade rätt.
Efter att revbenen läkt försträckte jag ryggen med marklyft. Varje gång jag tog ett löpsteg var hela ryggen en enda stor kramp. Jag såg stjärnor av smärta. Det varade i sex veckor. Jag är så tjurskallig att jag löptränade oavsett hur ont det gjorde. Krampen gav alltid med sig efter ett par kilometer. Jag visste att ryggont går över av sig självt. Jag hade rätt igen.
Senare under sommaren hade jag ont i ena akillessenan. Ett återkommande problem, vilket beror på att den vänstra akillessenan är ruggig. Jag visste att det inte spelar någon roll vad jag än gör, det kommer att vara irriterat en tid, innan det lugnar sig igen för en tid. Jag hade rätt.
Poängen var förstås inte att det lönar sig att träna trots att det gör ont någonstans. Det lönar sig åtminstone att utreda vad som förorsakar smärtan. Avsikten är inte heller att förringa ryggont, akillesbesvär eller plantar fasciitis. I värsta fall kan den typen av problem vara mycket besvärliga. Tanken är inte heller att ifrågasätta läkarnas sakkunskap, men enligt min erfarenhet är läkare som är specialiserade i ortopedi eller idrottsmedicin mest kunniga då det gäller idrottsskador. Det är väl ganska logiskt.
Min poäng är det att det inte lönar sig att ge upp för minsta lilla besvär. Ofta är träning det bästa botemedlet, mot de flesta åkommorna. Motion är aldrig skadligt. Ålderdom är inte någon sjukdom. Det är stillasittande, passivitet och dåliga levnadsvanor som kan nöta ut ens kropp i förtid.

ANDRA LÄSER