Cykelentusiasterna i Finska Kompaniet tar sig an världens längsta motionslopp

– Det ser också ut som att det troligen blir regn de första 150 kilometrarna, tills vi kommer så långt att det börjar gå utför, säger Fagerudd.

År 2015 var Fagerudd, Tom Siegfrids och Kjell Weckström med i ett svenskt lag som körde den 300 km långa Vätternrundan på under 8 timmar.  Deras upplevelse gav upphov till Finska Kompaniet, ett finländskt lag som siktade på att klara Vätternrundan under 8 timmar. Sedan dess har Finska Kompaniets lag kört Vätternrundan flera gånger – år 2019 på tiden 7.02, som torde vara den snabbaste tiden som ett finländskt lag har klarat av. 2018 ställde Finska kompaniet första gången också upp i Vätternrundan med ett lag endast för kvinnor. 

Vätternrundan avgörs också den här helgen, men Styrkeprøven kräver en lite ödmjukare inställning för Finska kompaniets grupp. Sträckan, omständigheterna och rutten är obekanta.

– Det är så mycket som är nytt. Vätternrundan var så bekant för oss från förut. Vi visste vad vi kunde vänta oss. Den här gången siktar vi framför allt på en jämn och gedigen laginsats, säger Fagerudd.

Endast en av lagmedlemmarna har kört Styrkeprøven förut. De andra har inte erfarenhet av en så lång sträcka som 500 km, men både Fagerudd och Larsen har kört ett 300 km långt gravellopp som tog cirka tretton timmar. Gravel är en blandning av grusväg, asfalt och stigar.

– Då fattade man lite hur det känns då det går över 8-9 timmar, säger Fagerudd.

– Det blir ganska flummigt mot slutet, säger Larsen.

Fagerudd och en stor del av laget för Styrkeprøven körde också etapploppet Sverigeloppet 2018. Sverigeloppet omfattar sju dagar och cirka 1 900 km. Det är ändå en lite annan sak att cykla 560 km i ett sträck.

– Det är viktigast att hålla en lugn och jämn takt, och äta och dricka hela tiden. Jag är matansvarig, så jag har ett alarm som två gånger i timmen påminner om att alla ska komma ihåg att få i sig tillräckligt med energi, säger Fagerudd, som räknat ut att deltagarna förbrukar cirka 14 000 kilokalorier under ett dygn.

– Men det lönar sig förstås inte att äta någon megaburgare mitt under loppet.

Det är förstås viktigt att pröva sin utrustning i förväg för att undvika skavsår, knäont eller andra besvär. Det lönar sig inte att prova nya skor i ett 560 km långt lopp.

– Jag bytte faktiskt sadel nyligen. Men det är samma sadel som jag använde under Sverigeloppet. Jag tycker den passar mig bättre, säger Fagerudd.

– I kortare lopp är risken för skavsår inte lika stor, för man har inte så mycket tyngd på sadeln, då man trycker på med mera kraft i pedalerna. Det blir också mycket mera skavsår om det regnar.

Körställningen ska vara så bekväm att den fortfarande är bra efter tolv timmar. Vem som helst kan få ont i ryggen, axlarna eller handlederna efter så lång tid på cykeln.

– Det är bra att byta position då och då för att få omväxling. Om man bara har en position är det större risk att få ont någonstans, säger Larsen och visar hur han flyttar händerna i olika lägen på styrstången.

– Jag använder ganska mycket aeroposition med handlederna på styret.

Den som ligger först i gruppen försöker förstås vara så låg och aerodynamisk som möjligt, men de som ligger bakom och utnyttjar vinddraget kan slappna av och räta på ryggen då och då. Tanken är att alla drar turvis några minuter, medan de andra får hämta andan längre bak i gruppen.

Det är viktigt att kontrollera farten direkt från start. Det som känns bra de första 100 km känns inte nödvändigtvis lika bra de sista 100 km.

– Alla har säkert wattmätare, så vi kommer säkert överens om en viss gräns som den som drar inte får överskrida. Gränsen kan vara lite lägre i uppförsbackarna och lite högre i nedförsbackarna, säger Larsen, som vunnit flera FM-medaljer i landsvägscykling.

Gruppen har ingen nytta av att den som ligger längst framme drar hårt i uppförsbackarna, för då måste alla trampa nästan lika hårt för att hänga med. I nedförsbackarna är det tvärtom, då går det att trycka på lite extra, för de som ligger bakom kan utnyttja vinddraget effektivt.

Pulsen är mera individuell. Larsen uppskattar han ligger på 120-130 slag per minut under loppet. Men pulsen har dock en tendens att stiga då man tröttnar och kroppens kärntemperatur stiger.

– Jag gjorde en förberedande sju timmars träning med ganska jämna watt kring 190. I början var pulsen kring 130, sedan steg den till 140 och till slut 150, säger Fagerudd.

– Det är lätt att köra kortare sträckor med låg puls, men det är inte länge man kan ligga över aeroba tröskeln under ett så här långt lopp. Det inverkar också på näringsintaget, ju större stress det blir på sympatiska nervsystemet, desto sämre tar kroppen upp vätska och energi.

Då Finska Kompaniets lag körde sin rekordtid i Vätternrundan stannade de bara två gånger, högst två minuter. Lika strikt tidtabell är det inte den här gången.

Ursprungligen hade laget tänkt ha en servicebil med sig, men det är numera förbjudet i Styrkeprøven. Det finns servicestationer längs med rutten och deltagarna får också ha två klädpåsar och tre matpåsar som arrangörerna placerar ut vid servicestationerna.

560 km låter som en lång sträcka, men det är givetvis enklare i grupp. De snabbaste lagen lär klara sträckan under fjorton timmar.

– Det går ganska fort i en grupp. Man småpratar och märker inte ens hur tiden går. Man måste bara komma ihåg att äta ändå, säger Larsen.

Fagerudd räknade ut att 34-35 km/h i snitt skulle vara realistiskt. Men gruppen har inte satt upp något exakt tidsmål den här gången.

– Vi är alla ganska ödmjuka. Vi har inte så höga målsättningar. Vi får nog känna efter vad som finns kvar i benen efter tio timmar, säger han.