När man stiger in hos mig möts man av ett schackrutigt golv och en spegel som hänger alldeles för lågt. På väggen till höger finns en samling vykort, de flesta har kommit med posten från Åland, från min vän Carina. Några har jag köpt på museibutiker. Jag trivs oftast bättre i museishoppen än bland konstverken. Stora utställningar dränerar mig. Då känns konstböcker och vykort lättare att hantera.
Ett av korten på väggen köpte jag på The Museum of Modern Art (MoMa). Jag gick dit pliktskyldigast, för att huvudpersonen i romanen jag var i gång med att skriva, hade ett nära förhållande till just MoMa. Jag beundrade nog väggfärgerna och innergården mera än konstverken. Ända tills jag stod framför Christina’s World av Andrew Wyett (1917-2009).
Där stod jag och kunde inte slita mig loss från målningen, en stor tempera på träpanel. Målningen från 1948 föreställer en kvinna i klänning, sedd bakifrån. Hon halvligger mitt ute på ett fält. I bakgrunden syns ett hus, till vänster om det en lada. Något med kvinnans kroppshållning fångade mig.
