Donners sista strid gör recensenten trött

Motvilligt accepterar man att en debattör man njutit av i femtio år väljer det litterära för att illustrera att han inte längre har något att säga – och lyckas däri, skriver Torbjörn Kevin i sin recension av Jörn Donners nya bok.

Jag var gymnasist under de sista åren av 1960-talet, med en upptakt i det riksdagsval 1966 som gav vänstern enkel majoritet, vilket den aldrig efteråt har förmått upprepa. Året därpå utgav Jörn Donner Nya boken om vårt land. Den förde mig in i ett författarskap jag har sett som omistligt, det samhällsinriktade dock med större intensitet än det formellt skönlitterära. På lördagskvällarna satt landet kring lägerelden Jatkoaika där en rökande Donner var en del av inventarierna.

ANDRA LÄSER