Progressiv inkomstskatt orsakar skatteplanering och skatteflykt så länge skattelagstiftningen är bristfällig

En sänkning av progressiviteten, vilket ger löntagaren mera i handen, skulle inte nödvändigtvis vara ett incitament för större arbetsinsatser, i synnerhet inte för dem som toppar inkomststatistiken.

11.06.2021 19:25
Inkomstskattens progressivitet har diskuterats en del. Dels har man föreslagit att kommunalskatten skulle bli progressiv, dels har man velat skärpa progressiviteten för kapitalinkomstskatten.
Att det är rättvist att betala skatt på inkomster och att denna skatt väl kan vara progressiv har ju framhållits många gånger, men det tål upprepas: Det någon förtjänar är inte hans egen förtjänst utan beror på omständigheterna och det är många i samhället som bidrar till resultatet utan att själva alltid få stor utdelning. Och utan samhällets infrastruktur och annat skulle dagens höginkomsttagare och företag knappast kunna verka och göra sina vinster. Skatt på egendom är däremot moraliskt tvivelaktig; det är detsamma som långsam konfiskering och strider mot mångens rättsuppfattning.
Hur drabbar då progressiv inkomstskatt personer i olika inkomstklasser. Dämpar den arbetslusten?
Vi tar som exempel en person i hög chefsposition eller med specialistkunskaper och en månadslön på 36 000 euro. Företaget går bra och han beviljas en löneökning på 4 000 euro utan att arbetstiden ökar. Antag att marginalskatten är 75 procent. Personen får då 1 000 euro mer i handen, per månad. Dem kan han använda för att förgylla vardagen, för den tidigare lönen torde redan i sig räcka till för livets uppehälle. Hans timlön stiger, fastän obetydligt.
En lägre avlönad person eller en medelinkomsttagare måste för att klara av bostads- eller andra lån ta extra jobb. Han arbetar i medeltal fyra timmar per dag utöver sitt ordinarie arbete. Om han på sin ordinarie lön betalar 30 procent skatt och marginalskatten är 50 procent förtjänar han visserligen totalt mer per månad, men hans timlön sjunker.
Då vår tid är en begränsad tillgång, det dyraste vi har, är det få som utan nödtvång tar på sig extra arbete. Det finns naturligtvis de, för vilka en hög bruttolön och rikedom är livets högsta mål. Men många skulle nog, om de hade ekonomiska möjligheter och arbetsavtalen tillät, prioritera andra saker och arbeta mindre. Så en sänkning av progressiviteten, vilket ger löntagaren mera i handen, skulle inte nödvändigtvis vara ett incitament för större arbetsinsatser, i synnerhet inte för dem som toppar inkomststatistiken. Föreslog inte vår stora ekonomiska guru, Björn Wahlroos, att man skulle börja beskatta fritiden i stället, för att få folk att hållas kvar i arbete?
Och frågan om det är staten eller kommunen eller några nya välfärdsområden som uppbär skatt är oväsentligt för skattebetalaren. Det viktigaste är att skatterna används till fromma för medborgarna i landet och inte till nationella skrytprojekt, militär upprustning eller för någon liten samhällsgrupps lyxliv. Motsättningen mellan stat och kommun är konstgjord. Staten har inga egna pengar – allt kommer från de skatter av olika slag som samfund och fysiska personer betalar. Statens och kommunernas företag är också slutligen medborgarägda inkomstkällor. Ur den gemensamma kassan delas sedan pengarna ut enligt behov. Somliga kommuner behöver stöd, andra är nettobetalare. På samma sätt finansieras olika institutioners – polisens, domstolarnas, fängelsernas, försvarets – verksamhet ur en gemensam kassa via budgeten. Det är bara Yle som bär upp en öronmärkt skatt.
Att progressiv inkomstskatt liksom många andra skatter orsakar skatteplanering och skatteflykt, så länge skattelagstiftningen är bristfällig, är en annan femma. Här hjälper bara en internationell harmonisering av all beskattning och eliminering av skatteparadisen. Skattmasen måste därför tänka pragmatiskt och i vissa fall vara återhållsam och i andra fall klämma till där det är lätt – till exempel fortsätta med skatt på fastigheter och en del annan egendom.

Jan-Erik Ingvall,

Helsingfors

ANDRA LÄSER