Krönika: Sverige har blivit Tolkiens Midgård

Sverige har haft en av de skitigaste och vidrigaste valrörelserna i mannaminne. Vare sig man hejar på höger eller vänster vill folk bara glömma och vända blad. Men hur kan man gå vidare när sprickan mellan blocken bara ökar? Kanske Tolkien har svaret.

Jimmie Åkesson (SD) står närmare än någonsin att kunna styra Sverige. Men det är fortfarande Ulf Kristersson (M) som håller i maktens ringar.
KrönikaPeter Al Fakir
20.09.2022 07:00 UPPDATERAD 20.09.2022 17:47
Redan samma dag som valaffischerna sattes upp på min gata insåg jag att det här kommer bli riktigt smutsigt.
Sossarnas planscher hade vandaliserats och på Kristdemokraternas hade någon klottrat ”lögnare”.
Inte blev det bättre med det ena populistiska utspelet efter det andra från båda sidor av avgrunden. Språktest av tvååringar, adhd-test av barn i utsatta områden, falukorvsviftande och en retorik tagen nästan rakt av från Sverigedemokraternas partiprogram från 2010. Men allt det där är vatten under bron.
Nu väntar jag med spänning på vad Moderaternas Ulf Kristersson kommer att trolla fram.
Hur tänker det nya konservativa blocket att Sverige kommer att se ut? Vilka är visionerna? Frågan är om någon bryr sig. De flesta verkar ändå bara gråta över att de längtar tillbaka till sitt gamla goda Sverige.
Författaren och komikern Jonas Gardell skriver i sin Expressenkolumn att han vill ha tillbaka sitt mellanmjölks-Sverige. Författaren Göran Greider skriver i Dala-Demokraten något liknande om att han ”saknar sitt land” nu när Sverigedemokraterna får vara med och styra politiken.
Det underliga, kan man tycka, är att det är den progressiva vänsterhalvan som sentimentalt minns sitt forna land. Tidigare var det här ju något för landets alla ”Sverigevänner”. Ta bara SD:s Jimmie Åkessons vurmande för folkdräkt i tid och otid.
Ännu underligare blir det när man betänker att det är vänstern som har styrt landet de senaste två mandatperioderna. Mer krassa sossar verkar mena att en tid i opposition bara kommer göra arbetarrörelsen gott.
Låt Sverigedemokraterna genomföra alla för vänstern otänkbara reformer, som visitationszoner, maxtal på barnbidraget, totalstopp för invandring och upphäva medborgarskap för kriminella. Sedan kan de glida in på en räkmacka och ta över styret igen – men utan att ändra ett smack.
Tur att Amazon primes nya Sagan om ringen-serie har börjat rulla. Den ger välbehövlig eskapism i en mörk och orolig tid. Eller gör den det? Jag kommer på mig själv att tolka in vår tids stora politiska frågor i varje scen.
Det är inte svårt att se de mullrande massorna med orker och vättar som vår tids högerpopulister. Det är samma hat och frenesi hos Saurons styrkor som i mobben som stormade Kapitolium i USA den 6 januari.
Det är inte svårt att se de mullrande massorna med orker och vättar som vår tids högerpopulister. Det är samma hat och frenesi hos Saurons styrkor som i mobben som stormade Kapitolium i USA den 6 januari. Ondskans makter växer i styrka i nätet och i det fördolda. Det heter ju inte nättroll för inte.
Polariseringen märks också i mottagandet av serien, vars skapare har klämt in svarta skådespelare i roller som alver och dvärgar. Tanken är att serien ska kunna appellera till en publik i hela världen och inte bara ett gäng missnöjda vita män i västvärlden.
Även om jag förstår Tolkienpuritanernas frustration över att serien inte följer författarens böcker till punkt och pricka, så tycker jag att det inte är något att käbbla över. Kan man acceptera balroger och flygande drakar så kan man svälja en multikulturell skådespelarensemble. Allt annat är brist på fantasi, eller fantasy.
Men det slår mig också att även personer på högerkanten kan se serien med behållning. Kanske identifierar sig en liberal med de moraliskt högtstående alverna och en sverigedemokrat med de barska och jordnära dvärgarna i Khazad-dûm?
Nu utgörs ondskan av Mordors svartmuskiga orker som försöker ta över Midgård (genom illegal invandring). Tolkien gör det inte svårt i det här fallet: de mörkhyade folken i Harad i Södern var ju rent av allierade med Sauron.
Som miljöpartist ser man sig framför allt som en harfot (hob), antingen som resande i kärror eller i sin klimatkorrekta jordhåla. Här utgör fasan de kolklumpsliknande uruk-hai som föds ur ett bad av spillolja. För har inte Saurons brinnande öga på toppen av Barad-dûr stora likheter med skorstenen på oljeraffinaderiet i Lysekil?
Men det slår mig också att även personer på högerkanten kan se serien med behållning. Kanske identifierar sig en liberal med de moraliskt högtstående alverna och en sverigedemokrat med de barska och jordnära dvärgarna i Khazad-dûm?
Även Tolkien drömde sig bort till ett svunnet Norden. Jag tror dock inte att sentimentalitet kommer att hjälpa oss med krisande ekonomi, rusande energipriser och ett pågående storkrig i Europa.
Men något kan vi lära oss av Sagan om ringen. De olika folken i Midgård är tvungna att samarbeta för att överleva. Bördan på den tre äpplen höga Ulf Kristersson kommer att vara tung. Sverigedemokraterna bär han som en magisk ring på sitt finger.
Frågan är om han kommer kunna att använda dess krafter utan att själv försvinna.

ANDRA LÄSER