Den moderna deckarens skapare

Bakom alla hel­- och halvtaskiga filmatiseringar av fiktionen kring Martin Beck & co som sänts varv på varv i tv under de senaste decennierna till lust och leda, finns nånting mera solitt, den tiodelade serien Roman om ett brott av Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Och brottet, det ena som går igen i alla tio romanerna, är alltså folkhemmets svek mot samhällets sårbara medlemmar, såsom författarparet Sjöwall Wahlöö uppfattade det ur sin marxistiska synvinkel på 1960-­talet.

I Sveriges tv:s dokumentär Sjöwall­ Wahlöö – berättelsen om ett brott möter vi Maj Sjöwall som fyllde 80 i fjol. Per Wahlöö dog redan 1975, 48 år gammal, efter att med nöd och näppe ha hunnit avsluta dekalogins sista del, Terroristerna. Den var mera hans verk än hennes, en dödssjuk mans bokslut och sista försök att värja sig mot sjukdomen.

I sin vildvuxenhet och ojämnhet är den trots lysande partier och stort rättvisepatos, nog den sämsta av de tio. Exakt hur mycket romanerna dessförinnan verkligen var ett sömlöst och jämlikt samarbete mellan de två författarna visste inte heller jag, men i My Lindbergs dokumentär ser vi författaren Arne Dahl bläddra i de handskrivna manusen där Sjöwalls och Wahlöös handstilar blandas på ett högst balanserat vis.

Maj Sjöwall berättar om hur paret jobbade. Först diskuterades personerna och deras omständigheter igenom mycket grundligt, sedan intrigen, och sedan satte de sig ner och skrev turvis och redigerade varandras texter. De gamla fotona och Maj Sjöwalls minnen handlar inte bara om gemensamt arbete utan om stor kärlek, en förmåga att ha roligt tillsammans, att låta tanken och skaparkraften leka – med gott resultat.

Jag brukar plocka ut någon av böckerna ur hyllan ett par gånger om året, och tycker fortfarande att deras petigt noggranna och asketiska språk är en njutning, liksom humorn.

Man får ha överseende med det oblyga och fulsexistiska intresset för kvinnliga brottsoffers sexuella vandel, men visst hade det varit intressant om Maj Sjöwall hade fått berätta lite om vem som hittade på de här kvinnorna – Roseanna i seriens första roman med samma namn, vars sexliv hemma i USA måste utredas i porrig detalj för att man ska få fast den som mördat henne och slängt liket i Göta kanal, den katolska nymfomanen i Den skrattande polisen, eller den löjliga lönnfeta medelålders tanten som blir mördad för att fylla ut lite fler sidor i Polismördaren.

Men det här är en hyllning, inte en analys. Mera av den sympatiska Sjöwall kan man höra på Sveriges radios sajt, för hon är en av årets rikssvenska sommarpratare. Och bjuder på ett påhittigt mattips som sitter riktigt bra i tiden fast det är från hennes barndom på 1930-­talet.