Experiment med gott humör

Apinafest är en dansfestival som arrangeras av Jarkko Mandelin et consortes, och en ganska trevlig arena för överraskningar. De flesta verken bjuder på en hemtrevlig experimentanda, man får fräscha saker gjorda med minimala resurser. Flera av verken hade jag garanterat missat om inte de lyfts upp vid denna festival.

Öppningskvällen i Stoas musiksal bjöd på två verk, bägge med idel kvinnor på scen. Man behöver egentligen inte ens påpeka detta eller lägga till några feministiska utropstecken, ändå känns det välkommet – i de här sammanhangen får kvinnor ta plats och uttrycka vad som helst från fnitter till aggressioner.

Suvi Nieminen och Ilona Salonen inledde med Trash lake, som kretsar kring kampen mot plaster i miljön, ett behjärtansvärt ämne. Tyvärr får jag inte riktigt grepp om helheten, flera i sig läckra element lyckas inte riktigt smälta ihop. Speciellt visualiseringen imponerar ändå. Projiceringen av vattnets rörelse via OH-projektor (i samma stil som Stefan Lindfors bjöd på vid Muntra Musikanters konsert nyligen) är charmig, men framför allt faller jag för förvandlingen av plastremsor till en strömmande fors, där man kan känna vattnets kraft – wow! Vad gäller dansen var jag mest tagen av Nieminens och Salonens synnerligen fysiska pararbete, som emellanåt var riktigt aggressivt, rentav så att man blev rädd att de skulle skada sig på riktigt. Ett sammansvetsat och starkt par.

Om Trash lake präglades av allvarliga undertoner, bröt GIRL GIRL GIRL omedelbart isen med charm och självironi. Arbetsgruppen /\/\ /\/\ /\/\ det vill säga Maria Autio, Mia Jaatinen och Minna Karttunen samt ljuddesignern Ben Rogers öste verkligen på för fullt. Här var den feministiska undertonen tydlig, emellanåt lekte man med temat flickighet och dess klichéer, men för det mesta gällde det bara att tydligt köra sitt race – kvinnor kan göra allt män kan, från breakdanceaktigt golvarbete till akrobatiska lyft.

Intrycken från gatudansen bidrar med ett jordnära och informellt grepp, det känns som en stund då man träffas och har kul ihop. Att man tar det hela med humor understryks framför allt av all uppmärksamhet rumporna får, lite i stil med dance hall-genrens kaxighet i att bjuda på sig själv. Då dansarna dansar långa avsnitt dubbelvikta tar rumpan nästan ansiktets plats som centralpunkt. GIRL GIRL GIRL får publiken att trivas, dessutom dansar alla tre suveränt bra.