En sen oktoberkväll 1990 stod jag vid riksdagshuset i Berlin och blickade ut över en enorm folkmassa som jublade och viftade med tyska flaggor. Vid midnatt skulle DDR upphöra att existera och Tyskland skulle i stället få fem nya förbundsländer. Den östtyska nationalhymnen Auferstanden aus Ruinen hade för sista gången spelats i DDR-radion och nu viftade man flaggorna till tonerna av Deutschland, Deutschland über alles. Stämningen var euforisk, det var ett historiskt ögonblick.
I havet av flaggor såg jag till min förvåning också ett par svart-vit-röda, det tyska kejsardömets färger. Ännu ett sätt att uttrycka Tysklands historiska enhet på, tänkte jag naivt.
Stämningen steg ju längre kvällen led mot det magiska tolvslaget. En ung man vände sig till mig och mina kolleger och frågade varifrån vi kom.
