Insändare: Tysklands skogsbruk kan inte jämföras med Sveriges och Finlands

Debatt
29.09.2022 18:18
Det var med viss förvåning man läste artikeln (HBL 24.9) om den svenska journalisten Lisa Röstlunds kritik mot skogsbruket – inte bara det svenska, också finskt skogsbruk får där sin del av sleven.
I artikeln lyfts Tyskland upp som eftersträvansvärd modell med modifierad sanning som argument. Man måste rimligtvis tolka artikelns mening: ”I exempelvis Tyskland förbjöds kalhyggen redan för 20 år sedan” som att förbudet gäller hela Tyskland, vilket inte är fallet! I endast fyra av 16 delstater har möjligheten till kalavverkning ”förbjudits”. Dispens kan dock beviljas! Modifierad sanning alltså!
Att över huvud taget jämföra Sveriges, Tysklands och Finlands skogsbruk är som att jämföra äppel, päron och plommon.
I Tyskland äger privata skogsägare 44 procent av landets skogar, samhället i praktiken resten. Huvuddelen av skogarna i Sverige ägs till cirka 50 procent av privata, av skogsbolagen 25 procent och av staten 15 procent. I Finland är 60 procent privatägda medan skogsbolagen innehar bara 9 procent och staten 26 procent. Fullständigt olika ägarstruktur alltså och det återspeglar sig givetvis i det praktiska skogsbruket. Även om det privata skogsägandet i Tyskland är förhållandevis stort är medelarealen där endast 2,7 ha medan den i Finland är 30 ha och i Sverige 43 ha.
I Mellaneuropa har man därtill helt andra boniteter (bördighetsklasser) och trädslag man jobbar med – ek, bok och silvergran – som möjliggör helt andra skötselmetoder än här i Norden.
Om man beaktar att skogsarealen i Tyskland är blott 0,13 ha skog per invånare jämfört med till exempel Finlands 4,2 ha, är det klart att andra värden än virkesproduktion där har en högre prioritet. Att jämföra Tysklands skogsbruk med Sveriges och Finlands ter sig därför fullständigt absurt.
I artikeln hänvisas till en av Finlands Miljöcentral (Syke) nyligen publicerad rapport som påstås påvisa att ”kalavverkad skogs förmåga att binda kol är betydligt sämre än en skog där kalhyggesfritt skogsbruk bedrivs”. Och vidare ”sett till klimatet ger en kalavverkning negativa klimat­effekter i minst hundra år”. Detta är ren och skär osanning!  Rapporten Röstlund hänvisar till gör ingen skillnad mellan kalhyggesfritt eller traditionellt likåldrigt skogsbruk som inbegriper kalavverkning. Rapporten redogör endast för konsekvenserna av ökad avverkning från en viss nivå, oberoende av skötselmodell. Att så är fallet har jag fått bekräftat av Sampo Soimakallio, forskare vid Syke och som medverkat till rapporten.
Carl-Johan Jansson, skogsbruksingenjör, Ekenäs
Svar Syftet med artikeln var att lyfta Lisa Röstlunds omfattande och uppmärksammade granskning av skogsbruket i Sverige som utkom som bok i juni, ”Skogslandet – en granskning”. Boken redogör utförligt för olika syner som finns i Sverige beträffande skogsbruket och baserar sig på intervjuer och forskning, vilket HBL har bedömt att kan intressera våra läsare. Också i Finland diskuterar man aktivt om hur skogsbruket ska utvecklas och bedrivas för att vi ska nå de klimat- och biologiska mångfaldsmål vi förbundit oss vid. Därför ser HBL det som viktigt att belysa olika vinklar i diskussionen.
Jansson har rätt i att Sykes forskningsartikel inte jämför kontinuerligt och likåldrigt skogsbruk, utan att man har undersökt scenarier som inkluderar flera olika skogsbruksmetoder. Formuleringen i HBL-artikeln kan missförstås. Sykes forskning påvisar ändå att all form av ökad avverkning avsevärt minskar mängden koldioxid som lagras eller är bunden till skog under minst 100 år. Enligt forskningsresultaten är alltså nettomängden koldioxid bunden i skog större där avverkningarna är mindre i skala.
Anna Korkman, journalist, HBL

ANDRA LÄSER