I Lidl i Pargas bemöter en expedit mig med ett försmädligt hånskratt då jag dristar mig till att fråga på svenska var de utannonserade brödrostarna finns någonstans. En bilmekaniker avbryter mig bryskt och stöter väsande fram ordet ”suomea” då jag ber om hjälp med att reparera bilen. Vissa expediter väljer att helt resolut köra med imperativformen ”tala finska!” då kunden yttrar sig på svenska. Det outtalade tillägget ”klantskalle” verkar vara inbakat i undertexten till den hutlösa uppmaningen.
Tidigare gick det att använda sig av svenska i alla livets sfärer i Åbolands skärgård. Så är det inte längre. Den nyväckta tokfennomanin, som omhuldas av Sannfinländarna, och det förödande beslutet om studentsvenskan, som vår undervisningsminister inte vill ompröva, har eroderat respekten för tvåspråkigheten i våra svenskbygder.
I Nagu besökshamns barer vältrar sig köpstarka turister i däckstolarna medan de läppjar Aperol Spritz och solar sig i minglet. De förundrar sig över de svenska ortnamnen och ortsbornas exotiska språkbruk. Svenskan, som kunde användas som ett kulturellt lockbete och trumfkort, har plötsligt förvandlats till en barlast. En stor del av ortens barer ägs av krögare i Åbo som kör sitt tondöva, enspråkigt finska race när de rekryterar personal. Svenskan har förpassats till marginalen i Svenskfinlands vardagsrum.
De lokala snabbköpen Sale och K-affären i Nagu använde sig tidigare av kutymen att rabbla upp beloppet vid kassan först på kommunens majoritetsspråk svenska och sedan på finska. Den vanan upphörde efter att ursinniga utsocknes besökare fick raseriutbrott över tågordningen och anklagade personalen för attitydproblem. Hellre finska som första språk än en blåtira liksom.
Pargas stadsbiblioteks filial i Nagu, som ska följa språklagen, valde att tillämpa samma språkliga ordningsföljd av bara farten. Ett bandat meddelande upplyser alla besökare, med finska som första språk, att nu stängs biblioteket och det är dags att gå hem. Välkommen åter.
Det är inte lätt att påtala förfinskningen i svenskbygden. Man vill ju inte framstå som en påstridig och kompromisslös språkkämpe.
I Nagu hamnkontor är det finska som gäller för hela slanten då jag bokar en tvättmaskin under högsäsongen. Gästhamnen ägs och drivs av Pargas stad som via ett anbudsförfarande har utlokaliserat hamnkontorets tjänster till företaget Turun rantaravintolat. Då jag påtalar dilemmat för en av Pargas stads toppchefer får jag höra att hon minsann inte har haft dylika problem under sin semester. Det är alltså underförstått kundens eget fel om hen inte har fått service på svenska. Skyll dig själv och håll klaffen.
En finlandssvensk företagare i Nagu urskuldar sin uteblivna service på svenska med argumentet att merparten av företagets kunder är finskspråkiga. Med samma töntiga argument kunde man lägga ned all svensk kundbetjäning i hela landet.
Det är inte lätt att påtala förfinskningen i svenskbygden. Man vill ju inte framstå som en påstridig och kompromisslös språkkämpe. En nationell minoritet ska helst ligga lågt. Det är bara att tacka och ta emot. Men helst på finska.
ANDRA LÄSER
