Från gatorna till labbet – så här fungerar igenkänning av narkotika

I Finland finns endast ett projekt som erbjuder möjligheten att testa innehållet i droger som man innehar. A-klinikstiftelsens forskningsprojekt Kadulta labraan (från gatan till labbet) går ut på att samla in prover, analysera dem på THL:s laboratorium och informera användaren om vad det egentligen är för ett ämne som hen köpt. 

Insamlingsplatser finns på flera ställen i Helsingfors. Användare från hela landet är välkomna att lämna in prover även om insamlingen och analyserna sker i huvudstaden.

Det tvååriga projektet inleddes i april och därför vill varken projektkoordinatorn Janne Nahkuri eller forskaren Teemu Kaskela dra några större slutsatser vid det här skedet.

– För tre år sedan gjorde vi ett pilotprojekt som pågick under fyra månaders tid. Då var amfetamin den vanligaste drogen, säger Nahkuri.

Enligt Kaskela hade en tredjedel av proverna sålts som amfetamin. De flesta proverna innehöll amfetamin men också andra psykoaktiva ämnen, oftast koffein.

Egentligen är projektet en förenklad version av riktig testning och igenkänning av droger.

– Vi saknar tillstånd att hantera narkotika och därför jobbar vi i princip med sopor som innehåller spår av droger. Delvis av den orsaken kan vi inte utreda halterna av ett visst ämne, endast identifiera psykoaktiva ämnen och några av de vanligaste tillsatsämnena som används för att späda ut droger, säger Kaskela.

Undersökningarna görs på THL:s labb i Helsingfors och därför är det svårt att erbjuda tjänsten på andra håll i landet.

– Frågan är egentligen om vi borde öka den här verksamheten så att den täckte större delar av landet eller om vi borde utveckla en helt annan, bättre lösning, säger Nahkuri.

Insamlingen sker flera gånger i veckan men proverna analyseras bara en gång per månad. Det innebär att en person som lämnat in ett prov får vänta länge på resultatet.

– Vi kan tyvärr inte betjäna särskilt bra de personer som är allra mest utsatta och inte kan planera in när de använder narkotika. Vid det skedet som resultatet står klart har ämnet redan använts, säger Nahkuri.

Statistiken och olika undersökningar visar att en del av människorna som använder droger gör det regelbundet. Dessa personer är ofta till att börja med i en sårbar situation. Den modellen som Nahkuri och Kaskela jobbar med kan tyvärr inte betjäna den här gruppen särskilt väl.

Under pilotprojektet fick forskarna in prover av både personer som lider av missbruksproblematik och personer som ibland använder droger i rekreativt syfte.

– Då erbjöds den här tjänsten i samband med sprututbyte. Problemet var att de personer som led av svårare missbruksproblematik inte återvände för att få sina resultat. Väntetiden borde förkortas avsevärt, säger Nahkuri.

Det ideala läget skulle vara att man i samband med ett brukarrum hade en maskin som ger snabba resultat och om det uppstår några oklarheter kunde ämnet skickas till ett labb för ytterligare analyser. Sådana finns exempelvis i Köpenhamn.

Snabba resultat kan vara till stor nytta då man försöker förebygga förgiftningar och överdoser. Men Nahkuri påpekar att testningen har också andra fördelar. Många personer som använder droger är skeptiskt inställda till olika myndigheter och tjänster. Det här gäller särskilt de yngre åldersgrupperna som är särskilt utsatta. Erfarenheterna från pilotprojektet visade att yngre personer, som sällan ännu tagit del av några andra stödtjänster, hade en positivare inställning till testning.

– Våra tjänster kunde fungera som en sorts verksamhet med låg tröskel där man kan ingripa i ett tidigt skede. En person som ännu inte är redo att erkänna för sig själv att missbruket blivit ett problem kan ändå gynnas av att få sina droger testade, säger Nahkuri.

Logiken är alltså den att genom att erbjuda nyttiga tjänster med låg tröskel når man ut till en större skara och då kan man också förebygga och minska olika problem relaterade till narkotikamissbruk.

– Man kan skapa kontakter och informera om att det finns hjälp att få utan några otrevliga konsekvenser, säger Nahkuri.

Enligt Kanskela härstammade ungefär en tredjedel av alla prover som lämnades in under pilotprojektet från personer som inte hade någon tidigare erfarenhet av stödtjänster.

– Det kanske verkar som en väldigt enkel grej där man bara lämnar in ett litet prov men egentligen är det här så mycket mera. Det kan vara ett första steg för att få hjälp och skapa en kontakt med en pålitlig stödperson, säger Kaskela.

Testningen ger också en bättre bild av vilken sorts ämnen som rör sig ute på marknaden.

– Det är värdefull information, särskilt om vi upptäcker något särskilt farligt ämne, säger Kaskela.

Projektet samarbetar med polisens och Tullens laboratorier. Aktörerna utbyter information ifall det dyker upp något särskilt farligt ämne i analyserna.