När pojkar och pappor dansar tillsammans

Hur närma sig dansen som konstform? När jag var liten drömde jag om att bli prima ballerina med alla yttre attribut det innebar. Alla måste hitta sin egen väg till dansen, och är man en liten pojke full av rå energi ser den vägen helt annorlunda ut än min väg. Tack och lov finns det eldsjälar som specialiserat sig på just detta, att ta många alternativa vägar i beaktande.

Isto Turpeinen har ägnat i stort sett hela sitt arbetsliv åt pojkar och dans, bland annat vid Vanda dansinstitut, Kuopio dansfestivals läger för pojkar och för tillfället som länskonstnär. Också hans doktorsexamen i danskonst berörde dessa frågor. Vid dansfestivalen Apinafest som pågår denna vecka presenterar han ett ny scenisk helhet kring temat pojkar och pappor.

Hei, isä, missä sä oot? är en berörande helhet, framför allt tack vare uttrycket hos de medverkande, en stor grupp dansentusiaster i åldern åtta till åttio. Ett rent konstprojekt med professionella hade givetvis sett annorlunda ut.

Arbetsgruppen har handletts av Turpeinen, bildkonstnären Antti Hämäläinen och Arttu Eloranta.

Dramaturgin känns fungerande och flytande, även om konturerna är rätt lösa. Denna gång är det framför allt detaljerna som berör och personligheterna. Flera av de medverkande pojkarna är superbegåvade men på ett rått sätt. Begåvningen syns inte i slipade koreografier utan i sättet att förvandla rörelseenergin till dans. Utgångspunkten kan ligga närmare boxning, brottning eller bågskytte, snarare än balett. Även hos dem som tydligt dansat mindre kan man skönja egenskaper som rentav väcker avundsjuka, som den naturliga skärpan i piruetterna.

Själv blir jag också rörd av att se föräldrar och barn göra något tillsammans på scen, speciellt då de bara står stilla i en skör omfamning. Lek och akrobatik är också nära dans. Vem tycker inte det är roligt att härma varandra eller att klättra på föräldrarna? Klarar man av att leda in alla dessa energier och intressen mot dansen vågar jag hoppas på en finfin ny generation.

Hoppet förkroppsligas av Oskari Turpeinen, som går i sin fars fotspår som proffsdansare. Duetten mellan far och son (och farfar) är kvällens konstnärliga höjdpunkt.