Om berg, brödraskap och meningen med livet

Den italienska filmen De åtta bergen ställer opretentiöst frågor om människans plats på jorden. Lyriskt och andligt gestaltas manlig vänskap.

Alessandro Borghi och Luca Marinelli i en film som vann jurypriset på filmfestivalen i Cannes i fjol.
19.05.2023 09:04

DRAMA

De åtta bergen (Le otto montagne)
Biopremiär: 19.5.
Manus och regi: Felix van Groeningen och Charlotte Vandermeersch efter Paolo Cognettis roman. Foto: Ruben Impens. I rollerna: Luca Marinelli, Alessandro Borghi, Filippo Timi, Elena Lietti, Elisabetta Mazzullo. 147 min. F7
Vänskap, tidig sådan, har en tråkig tendens att gå förlorad under resans gång. Man flyttar hemifrån, börjar kanske studera, tampas med kärleken, får tillökning och börjar knega. Sedan är det kört, inte blicka bakåt, full fart framåt.
Det är inte alltid fallet i Felix van Groeningens och Charlotte Vandermeerschs De åtta bergen, en gripande och vemodig vänskapsskildring med manliga förtecken. Och precis som titeln anger spelar den omgivande naturen, bergstopparna, en central roll, såväl bildligt som bokstavligt talat.
Året är 1984 när handlingen tar vid. Pietro (Lupo Barbiero i unga år) är den elvaårige Turingrabben som med sin lärarmor hyr en stuga i de italienska alperna över sommaren. Det är fråga om pytteliten bergsby där getterna och kossorna är fler än människorna.
Vilken tur då att Pietro krockar med Bruno (Cristiano Sassella), det jämnåriga naturbarnet som minsann kan sina alpmiljöer. Räkna med spring i skog och mark, simturer och bergsklättring innan sommaren är över.

Fäder och söner

Snart är killarna som ler och långhalm och faktiskt är tanken att Bruno, murasonen, ska flytta till Turin för att gå i skola där. Men av det blir det inget när Brunos pappa, gästarbetaren, ser till att sonen gör honom sällskap på den europeiska arbetsmarknaden.
Tonårige Pietro å sin sida får snart nog av att semestra med mor (Elena Lietti) och far (Filippo Timi), nu är det Turin och dess frestelser som gäller. Så när Pietro (nu gestaltad av Luca Marinelli) och Bruno (Alessandro Borghi) återses i vuxen ålder har mycket vatten runnit under broarna.
Cristiano Sassella och Lupo Barbiero i en film med musik av svensken Daniel Norgren.
Det oaktat finns bandet där, ett band bestående av kärleken till de majestätiska alpmiljöerna. En annan gemensam nämnare är det komplicerade far och son-förhållandet – de facto är det först efter ingenjörspappan Giovannis frånfälle som Pietro återvänder till barndomens sommarparadis.
Inte nog med det: tillsammans med Bruno, den skickligaste av hantverkare, går Pietro in för att förverkliga sin pappas dröm om en stuga i en svårtillgänglig bergssluttning.

Manlig vänskap

Det här för kanske tankarna till den gröna våg som med jämna mellanrum pockar på uppmärksamhet, senast till följd av coronapandemin. Men De åtta bergen är en film som tränger bra mycket djupare och struntar blankt i allehanda modeflugor.
Dramat ställer frågor om människans plats på jorden utan att det blir det minsta pretentiöst. Slutresultatet är lika lyriskt som det är andligt och som gestaltning av manlig vänskap, en till synes utrotningshotad konstart, sticker van Groeningens och Vandermeerschs ”bergspredikan” ut.
Samtidigt fungerar filmen som kritik mot ett Europa som i sitt storskalighetstänk tar kål på gårds- och familjebruken; här är det ostmakaren Bruno som får lov att slå igen när banken knackar på dörren.
Men om De åtta bergen tematiskt går sina egna vägar imponerar också själva penseldragen. Till sin yttre handling ligget filmen tämligen lågt, men tar igen det på det meditativa och kontemplativa planet.
I den meningen uppskattar man de störtsköna naturstudierna som inte reduceras till simpel vykortsporr. Här finns tablåer som kan mäta sig med underverken i Skolan vid världens ände, Bhutans Oscarskandidat.
Till saken hör att Pietro, författarfrö och orolig själ, i ett skede byter ut Alperna mot Nepal och bergskedjan Himalaya. Snacka om höjdskräck och ett filmfoto som slår rekord.

ANDRA LÄSER